När Benjamin Ingrosso med En Gång i Tiden släpper sitt första album på svenska slår det mig hur sångaren är en given arvtagare till Orup. Det är lysande poplåtar där texterna är fyllda av små detaljer. Som på låten Barnasinnet, när han äter fyllepasta efter en natt på Café Operan med vännerna. ”Med smör och lite parmesan, det sista som fanns kvar”. Det är så snyggt målande. För vem har inte kommit hem sent på natten och fått koka ihop något på det som fanns i kylskåpet? Här har han tagit det som fanns i köket och istället slängt ihop en lysande låt om vännerna som alltid finns där.

Men det är inte bara i texterna som Ingrosso imponerar. Låtarna är överlag snyggt producerade. Ibland är det härligt stort, men utan att bli för mycket. Som på Så Mycket Bättre-låten Tänd alla ljus. Där Silvana Imams beat-fokuserade produktion förvandlats till en pulserande poplåt där Benjamin försöker övertala oss att han inte bara är skitungen från Kanal 5 och är mer än ett kändisbarn. Något jag kan tänka mig att Benjamin måste slåss mot ganska mycket. Men jag tycker allt att han bevisat tidigt i karriären att han är kapabel att stå på egna ben.

Med En Gång i Tiden tycker jag dock att han tar ett stort steg upp på trappan som artist. Det är inte bara en samling låtar för att smida medan järnet är varmt från Så Mycket Bättre. Det är överlag riktigt bra poplåtar. Precis den typen av låtar Benjamin alltid levererat i och för sig (både som artist och låtskrivare åt andra). Men någonstans tycker jag det blir än bättre på svenska.

Det är kanske därför jag fick så starka Orup-vibbar av detta. Välproducerad pop på svenska kan vi definitivt inte få för mycket av. Och jämförs man med mästaren Orup, ja då har man fanemig träffat rätt.