Jag fortsätter glömma blir som ett Kent-light när Joakim Berg släpper solodebuten. Melodierna och texterna från gruppen är kvar. Produktionen och arrangemanget är inte lika fylligt. Men det är väldigt tilltalande för ett fan som följt Kent sedan När det blåser på månen.
Det var absolut bara en tidsfråga. Innan Jocke Berg skulle ta sitt pass-namn och släppa en soloplatta.
Tiden mellan Kent och solo-Berg blev sex år. Stilen mellan låtarna som Kent och solo-Berg blev mycket, mycket mindre. Det är inte så konstigt kanske att Jag fortsätter glömma låter som ett Kent-album på många sätt. Stilen på låtarna känns generellt som Kent. Inte lika fylligt och stort. Elgitarrerna är borta och det låter så som jag kunde tänka mig att en Kent-låt lät som demo. Det är där den stora skillnaden ligger mellan solo-Berg och Kent. Det är lite plattare. -Om man vill vara elak skulle man kunna säga att det är lite billigare.
Det som dock är samma är texterna. De där när Berg i sedvanlig ordning nästan slår knut på sig själv för att hitta fyndiga synonymer och liknelser. Men också skapar igenkännande fraser som vi alla kan relatera till. Ord som ”telefonkiosk”, ”psalm”, ”rakbladsegg”, ”sommarknän”. Ord som känns så tidstypiska i ordförrådet för en 70-talist och där Berg alltid lika snyggt målar upp vardagen och känslan av en händelse. Där stunder i livet blir till ord och man tänker med ett litet leende på läpparna att ”jag förstår precis vad du menar”.
Lägg sedan till melodierna. De är som på Kent-tiden så starka. Som ett gedigen stengrund där allt vilar. Det är där i kombinationen av melodi och text som solo-Berg gör att de där sex åren suddas ut. Att det kanske inte var så farligt när musiken klingade ut 2016 och musiksverige dog en smula.
Det är som sagt inte Kent som kommit tillbaka från de döda. Det gör de nog aldrig på riktigt, mer än möjligen som enskata konserttillfällen för någon bra sak (eller när checken är lite för stor för att säga nej). Men att Jag fortsätter glömma inte är en Kent-platta skvallrar arrangemanget och produktionen väldigt tydligt om. Men det är nästan. För solo-Berg visar vilken central roll han hade i bandet. Inte för att det var någon som trodde något annat. Det blir som sagt ett Kent-light över det hela. Och även Kent med lite färre kalorier är bättre än inget Kent alls.
