Det är imponerande med en person som andas så mycket pop som just Benjamin Ingrosso. På albumet PLAYLIST ger han oss 14 starka låtar som andas pop, soul, funk och disco. Det är så enkelt, men samtidigt så perfekt. Det finns definitivt få artister av Benjamins kaliber idag.
Benjamin Ingrosso har på bara några år blivit en av de starkast lysande stjärnorna i Sverige.
Vem kunde tro att sonen till Pernilla Wahlgren skulle hamna här? Som artisten som gått sin egna väg och samtidigt lyckas vara kommersiell och folklig. Många – inklusive mig – trodde nog att det skulle bli mer strömlinjeformat efter att han dansade av oss i Melodifestivalen och då kanske bli mer en Wahlgren än Ingrosso. Men icke. Istället sadlade han om, släppte albumet En gång i tiden och visade att han var den svenska poppens främste fanbärare. Där kunde jag jämföra honom med storheter som Orup och Ted Gärdestad. Där starka poplåtar, nostalgi, Så Mycket Bättre och allt däremellan verkligen fick gjuta det fundament Benjamin nu står på.
Men varför nöja sig med att göra ett av de bättre svenska plattorna under fjolåret när man kan imponera folk utanför Sverige också?
Benjamin har ju släppt en del låtar på engelska under åren samt ett album. Senast som samarbeten med olika producenter som Ofenbach och Alan Walker. På albumet PLAYLIST får vi dock 100% Benjamin på engelska. Det är hans kärlek till soulmusiken och popen som får levas ut. Här utan regler eller någon form av övergripande tema.
Benjamin ville helt enkelt skapa en spellista med bra låtar. Bra nya låtar. Av och med honom.
Vid en första anblick kan PLAYLIST kännas lite spretig. För det var verkligen det som slog mig när jag lyssande första gången. Men samtidigt inte. Det är ju 14 bra och starka poplåtar. Om det blir en dansant och funkig poplåt ena gången och nästa en avskalad och vacker ballad, följd av en BeeGees-doftande discolåt, so be it. Dagens musikkonsumenter är vana vid att ha en blandning av olika låtar och stilar i sin spellista. Då får det spreta lite. Men som sagt, den gemensamma nämnaren här är popen och Benjamin. Sämre kan man ha det.
Jag tycker ju detta är riktigt skönt. Visst, allt är inte fantastiskt. Men det är en hög lägstanivå. Som på det mesta Benjamin gör. Tillexempel är låten Queens en av årets bästa, alla kategorier. Inte dumt att ha med en sådan stark singel mitt i allt. Sedan tänker jag mig att man av låtarna skapar sin egna spellista med favoriterna från ”spellistan”. För detta är som sagt inte albumet som ska berätta en hel historia och behöver lyssnas från början till slut. Det är bra poplåtar som kan står för sig själva och som ska skapa ett bättre popliv.
Det lyckas definitivt Benjamin med.
