Deluxe-versionen av Dua Lipas "Future Nostalgia" är ute och det är svårt att inte skriva något annat än lovord om detta fulländade pop-album. Trots att det snart släpptes för ett år sedan är det fortfarande det tredje mest spelade albumet i världen och det talar väl ganska väl för sig själv. Kanske rentav så att det blir precis som titeln vittnar om, en framtida nostalgisk klassiker.
Den här artisten behöver ingen närmare presentation, hon har bokstavligen talat varit namnet på allas läppar sedan den monumentala framgången med låten New Rules och hennes rekord-brytande debutalbum. Ytterligare ett exempel på att bokstavligen talat bli känd över en natt. Och är det inte just det som är fantastiskt med pop-musik, att du kan gå från en passionerad musiker till megastjärna.
Debutalbumet i all ära, det flörtade både med indie-pop och visade sig vara extremt kommersiellt gångbart. Men nog om det, förra året fanns det bara ett album för mig som älskar pop och det var Future Nostalgia. Det här albumet fullkomligt lyste upp min tillvaro med sina glittrande produktioner, omåttligt catchiga refränger och genomgående upplyftande tema. Personligen hjälpte detta album mig att ta mig igenom en av de tyngsta perioderna i mitt liv. Därutöver skulle jag vilja påstå att Dua Lipa var katalysatorn för den fullkomliga explosion av 80-tals sound vi hör i låtar just nu. Alla vid helt enkelt låta som henne och musikindustrin har funnit ett ny förkärlek för retro.
I en tid där album ibland ses som förlegade gav oss Future Nostalgia en helhet som jag allt för ofta saknar i en singel-driven industri. Dock ska det faktiskt tilläggas att varenda spår på LP:n hade potential att vara en singel. Men det kanske är just så man måste tänka i syfte att hålla lyssnaren intresserad igenom ett full-långt album på 2020-talet. Det finns helt enkelt inte plats för utfyllnads-låtar längre, vi har varken attention-span eller tid för sånt som inte fångar intresset omedelbart.
Idag släpps The moonlight Edition, deluxe-versionen av förra årets Future Nostalgia. Här får vi förutom de alldeles lysande 11 spåren, tre nysläppta låtar. Där lead-singeln We’re good frångår lite av 80-tals viben och ger oss mer av en modern beat-driven pop-låt. I tracket hör vi hur Dua gör slut på ett förhållande som ändå inte är värt att vara kvar i. Artisten berättar att låten har ett tydligt ”self-empowering” budskap. Singeln ackompanjeras av en sjukt läcker musikvideo på ett kryssningsfartyg med stark Titanic-inspiration. Där får vi följa en hummers resa till frihet (låter spännande eller hur!?). Därutöver får vi även låtarna If it ain’t me och That kind of Woman, mäktiga synt-arrangemang och tighta basgångar, precis vad jag hade förväntat mig och trånade efter. Men på albumet återfinner även framgångsrika feature-låtar däribland lysande Prisoner med Miley Cyrus.
Det är svårt att inte skriva något annat än lovord om detta fulländade pop-album. Trots att det snart släpptes för ett år sedan är det fortfarande det tredje mest spelade albumet i världen och det talar väl ganska väl för sig själv. Kanske rentav så att det blir precis som titeln vittnar om, en framtida nostalgisk klassiker.
Se även videon till singeln We’re good här:
