Ed Sheeran ger oss avgrundssorg inlindat i ömsint pop. På Subtract får vi följa med på en musikalisk resa som vänder ut och in på begreppet sorg. Med djup personlig koppling till artisten känns varenda låt äkta och ger en helt ny dimension till vad som på senare år varit en väldigt generisk och kommersiell Ed. I mitt tycke är plattan hans starkaste hitintills, men med vetskapen om att artisten är en siffer-torsk känns inte mottagandet streaming-mässigt på samma nivå som tidigare album.
Om det är en sak Ed Sheeran gjort tydligt under sin verksamma tid som musiker så är det att det inte behövs mer än en akustisk gitarr för att skapa certifierade världshits. Efter några av musikhistoriens största låtar och album släppte artisten i fredags sin sjätte platta Subtract. Här får vi möte en något mer melankolisk Sheeran som talar om känslor av sorg, desperation, förlust och att gå vidare. Dessa känslor är hämtade från Eds privatliv och har kanaliserats på det mest råa sätt vi hört från artisten hitintills. Som lyssnare får vi sitta i förarsätet när Ed breder ut sin melankoli från början till slut. Under fjorton spår beskriver han samma känsla, men lyckas på ett skickligt sätt måla upp den med en helt annan bild i var och ett av dessa spåren.
Sheeran börjar sin känslosamma resan med Boat, en låt som inleds med bara artisten och hans gitarr, men sakta byggs upp till ett hav av stråkarrangemang. Den påminner mig omedelbart om några av hans äldre verk och skiljer sig radikalt från det senaste dance-pop-tunga albumet Equals (=). Första spåret sätter stämningen för ett album som genremässig snuddar ”folkkänsla”, något som troligtvis är tack vare producenten Aaron Dessner (Taylor Swift – Folklore). De flesta av låtarna har en långsammare, akustisk känsla, men vi ser självklart Sheeran inkludera några klassiska Ed-element även på denna platta. Colourblind, skulle kunna agera en perfekt bröllopslåt och Curtains är klippt och skuren för dansgolvet.
Min favoritlåt på albumet är End of Youth, en låt om att känna att ens ungdom är över när man upplever sorg för första gången. Sheeran hoppar mellan sina snabbare rap-influerade texter och en långsammare mjukare refräng. Han sjunger intensivt och ramar in en tematik som många troligtvis kan känna igen sig i.
Den mesta av musiken på albumet skrevs väldigt nära albumsläppet – ett märkligt traditionsbrott för Sheeran som normalt jobbar i klassiska pop-cirklar. Men för att dra upp medianen avslutar han med en låt som skrevs för mer än 10 år sedan. The Hills of Aberfeldy känns logiskt nog äldre än resten av musiken. Den har en keltisk känsla som matchar vad jag bara kan föreställa mig det skulle kännas att gå genom den skotska staden Aberfeldy. Det är ett innehållsrikt och fridfullt sätt att avsluta albumet, det sista penseldraget till målningen som är Subtract. I mitt tycke är detta Ed Sheerans starkaste album, frågan är bara hur det landar hos fansen som har kommit att förvänta sig de radio-vänliga popdängorna. För den typen av låtar lyser med sin frånvaro på detta album.
Detta var ett inlägg för dig som är Popmuzik Lover på Patreon.
Det första dygnet är inlägget öppet för alla innan det blir exklusivt för Patreon-medlemmar.
För bara 30 kr i månaden kan du också bli en Popmuzik Lover och göra det möjligt för bloggen att fortsätta skriva om ny musik. Det gynnar inte bara bloggen utan även alla artister som genom bloggen har en plattform att synas på.
Tack så mycket.
Ed Sheeran
