Lustans Lakejer blickar tillbaka på en tid som en gång varit och ger oss elegant pop som här får ramas in av ett romantiskt skimmer men också oron över den främlingsfientliga tid vi lever i.
Omslaget på Mörk Materia är väldigt mycket Sunset Blvd. En död, kostymklädd man ligger med ansiktet nedåt i en pool. Precis som Joe Gillis gör i inledningen av Billy Wilders mästerliga film från 1950.
I filmen sörjde stumfilmsstjärnan Norma Desmond (lysande spelad av Gloria Swanson) de gyllene Hollywood-åren och väntade på en comeback som aldrig skulle infinna sig, vilket gjorde filmen både till en hård känga till Hollywood men också lysande svart och tragisk komedi.
Lustans Lakejer är inga stumfilmsstjärnor direkt, men Johan Kinde och herrarna i bandet verkar ändå sörja en tid som varit på albumet. När Kinde sjunger ”tanken att det bästa redan hänt” på albumets andra låt Tiden är en obarmhärtig älskarinna är det lite som att han kommit till insikten att livet passerat och det som var kommer aldrig igen. Något som sedan återspeglas i En gång när jag var 17 och han minns tillbaka på ungdomsåren och en tid när de var världens bästa band.
Personligen uppskattar jag låtarna och stämningen på Mörk Materia. Det är en snygg tillbakablick på livet men också en blick mot döden.
Samtidigt vilar det en orolig insikt om vår samtid över en del av låtarna, där mörka makter och främlingsfientlighet är stora hot. Något som bandet tar upp på låten Svarta segel, men också ger ett långfinger åt på Fjärran blod, som är en snygg hyllning till kvinnan från fjärran.
Låtarna är som vanligt snyggt arrangerade och Kinde ger dem den där elegansen som bara han kan med sin karaktäristiska röst. Här finns ett bra driv i många av låtarna samtidigt som vemodet och den mörka undertonen i texterna lyfter låtarna ett extra snäpp. Visst, det har alltid funnits ett vemod och svärta över Lustans, men här blir den än mer påtaglig och med det än mer intressant.
