Det har nästan gått ett helt år sedan vi hörde från Elin Jones efter att artisten släppte singeln Universum igen. Men nu är hon tillbaka med rockballaden Resten av mina år.

Låten inleds med en elgitarr som sedan byggs på med feta trummor. Det doftar tidiga Kent över arrangemanget, medan Elin sjunger om insikten av man inte alltid kan behålla personerna man vill ha i sitt liv – och acceptansen av just detta. Det är vemodigt och deppigt. Men också en effektfull indierocklåt med stora gester och känslor. En perfekt höstballad skulle jag säga. Så lägg låten i din höstspellista, så att du kan frossa i den efter den något mer glättiga sommaren.

Om singeln berättar Elin för bloggen.

”Resten av mina år började som en låt i stil med Simon & Garfunkel, men under månaderna vi arbetade på den, utvecklades den till en rockballad-anthem med starka influenser av gamla rockband som Kent. Jag skrev och producerade den tillsammans med mitt numera ex, och låten blev ett sätt för mig att bearbeta vår relation och definiera den typ av artist jag vill vara. Det är nog den mest känslomässigt sårbara låten jag har släppt hittills.”

Jag ställde några frågor till Elin om släppet, Kent och te. Du kan läsa intervjun här nedan. Sedan får du mer än gärna stötta bloggen som Popmuzik Liker eller Popmuzik Lover på Patreon. Ditt bidrag gör det möjligt för mig att driva bloggen vidare som en bred och nyfiken musikblogg, där du kan hitta allt från folkkära namn till spännande artister på väg mot stjärnorna. En bra och förhoppningsvis viktig plats för dagens och morgondagens artister i ett annars så algoritmstyrt musiklandskap. Tack för ditt stöd.

Jag kände redan när jag hörde gitarren i inledningen att låten doftade Kent. Vi kan börja med dem, vilka är dina tre favoritlåtar med bandet och varför?

Det här är jättesvårt att svara på men jag kan försöka:
Jag ÄLSKAR låten Gigi från Då som nu för alltid… Det är något med övergången till det lite studsigare sticket, som bryter upp de tunga, ödesdigra refrängerna som jag verkligen fastnar för.
Saker man ser från Isola gick på repeat här för några veckor sen. Refrängmelodin är beroendeframkallande i sin enkelhet.
Ett år utan sommar var nog låten som fick mig att fastna för Kent från början, så den kommer alltid vara en favorit. ”Det finns hål i allting, det är där lite ljus kommer in” är så himla fint.

Nu har det nästan gått ett helt år sedan vi hörde något från dig. Vad har du haft för dig under året som gått?

Oj, ja, mycket! Jag har hunnit flytta hem till Stockholm efter att ha pluggat 3 år i England, och självklart firat genom att göra ett par spelningar på svenska. Jag har haft många låtar som bara legat och väntat på att se dagens ljus, och har passat på att skapa ännu mer! Just nu skriver jag nästan hela tiden. Sen är jag ganska musikindustri-nördig också, och jobbar bland annat på ett skivbolag, så det har tagit upp en del av min tid på senaste.

Du jobbade på Resten av mina år tillsammans med ditt nuvarande ex. Hur var det att jobba med exet, och hur var arbetsprocessen med att skriva och producera låten? För det känns ju så låten kom till efter uppbrottet eller var det på grund av låten som det blev ett uppbrott?

Det roliga med musik är att alla kommer tolka texterna efter sina egna upplevelser, men låtarna kan ju ändra betydelse för mig själv också. Jag skrev den här låten som en kärlekslåt från början, där textens innebörd (”om jag aldrig blir älskad igen så klarar jag mig ändå/jag har redan blivit älskad av dig nog för resten av mina år”) mer var ett kvitto på hur fin vår relation var. Men efter att det tog slut så fick just den textraden en lite sorgsnare innebörd såklart. Just Resten av mina år har funnits i typ 10 olika upplagor, detta är bara den senaste versionen… Men att färdigställa och släppa låten som ex har på ett sätt känts katarsiskt, som ett ”tack och hejdå” för vår relation.

Vad är tanken bakom omslaget med tekoppen och vilket är ditt favoritte?

Jag är tyvärr en av dem som aldrig kommer förstå sig på kaffe, men te dricker jag i mängder. Det har blivit att många av mina bästa minnen (och några av de sämre…) har någon typ av te kopplat till sig. Jag minns fortfarande teet jag drack på kompisresan till Paris när jag var 17, och jag kommer aldrig mer kunna dricka aprikosteet från Whittards i England.
Tekoppen är en hint till textraden ”när jag glömt allt annat minns jag ditt hår i mitt ansikte och doften av mitt te”. När låten skrevs syftade jag förmodligen på Tetleys eller nån sån engelsk skit. Det är en konstnär som heter Diza Lindhe Lints som har gjort det, och det finns lite dolda detaljer om man ser ”ner” i koppen gömmer det sig bland annat en tunnelbanestation.

Jag är lite av en te-snobb och handlar allt mitt te på Bönor och Blad (shoutout). Det blir mycket svart och fruktigt, i skrivande stund ett som heter ”Fizzy Feelings”. Namnet stämmer rätt bra in på min sinnesstämning numera.

Detta är första i raden av ny musik från dig. Vad kan vi förvänta oss av de andra låtarna? Blir det mer i deppigt Kent-land eller blir det mer pop?

OJ vad kul fråga. Det blir en blandning. Efter sommaren kommer en till riktigt ledsam låt – då har vi slagit på stort och filmat musikvideo och grejer. Så gillar man Resten av mina år kommer man nog tycka om nästa släpp med. Utöver det jobbar jag på en EP med låtar som jag kallar ”livskris-låtar” som är väldigt pigga och indiepoppiga, i kontrast till deras texter. Till min egen förvåning har jag också börjat skriva visor nyligen.
Innan allt detta släpper vi en akustisk version av Resten av mina år featuring A.C.S. Grandelius i augusti. Denna version ligger närmare hur låten var tänkt att låta från början – tänk typ Simon & Garfunkel-stuk nästan. Det är mycket att se fram emot!