Det var självklart att någon skulle sampla det otroligt snygga temat från Brian DePalmas mästerliga film De Omutbara i en poplåt. Ennio Morricones tema är fylld med hjältemod och romantik, samtidigt som jag inte kan tänka på Al Capone utan att temat spelas upp i min skalle. Vill man göra en låt större är detta ett självklart val – likt The only rhyme that bites , där 808 State lät temat från The Big Country vara del i låten och blåste upp den till något som liknar en Zeppelinare i storlek.
Men resan till att vi andra fick lyssna på Flames var lång.
”Vi har jobbat på den låten så otroligt länge.” berättar Johan Tuvesson för mig när jag träffar honom och Kalle J på Kinos uteservering i ett vårblåsigt Linné.
”Vi höll på att jobba med låten under två års tid. Vi var till och med nära att släppa den ett år tidigare. Låten var mastrad och klar, men vi drog tillbaka den för vi kände att den ändå inte var helt färdig. Det var som om att något saknades och samtidigt var det svårt att få alla element att samsas i låten.”
Att ljudbilden är svår att jobba med kan jag förstå. Morricones stycke är som sagt otroligt stort och Johan berättar att stycket äter så mycket ljud vilket gör den svår att anpassa kring den andra musiken.
Men samtidigt förstod båda att det skulle bli en fantastisk låt av stycket Kalle hade valt ut. Han hade sett filmen De Omutbara i samband med att arbetet på Flames började och han verkligen älskade musiken. Han presenterade idén för Johan som gick igång på alla cylindrar och när Johan går igång på något ”vet man att det är bra” skrattar Kalle.

Båda är märkbart trötta i dag.
De hade en spelning i Stockholm under fredagen och sedan satte de sig i en bil ner till Göteborg för konserten på Jazzhuset.
Det blev en sen natt och kaffet som vi dricker får de båda herrarna att piggna till lite grann.
Själv är jag bara glad att jag var på Jazzhuset under fredagen när klubben The Station hade sin avskedsfest. Då såg jag några A4-papper uppklistrade här och där, som talade om för mig att mina nya svenska musikhjältar skulle spela i lokalen kvällen efter.
Direkt när jag kom hem på natten mailade jag dem och frågade om vi kunde ses för en intervju. De svarade under lördagen och vi bestämde oss för att träffas över en kopp kaffe.
Trots att många bloggar skrivit om gruppen är detta faktiskt deras första intervju.

Karl och Johan träffades 2006 under en tillställning i Stockholm.
Karl hade precis släppt en skiva medan Johan var med i gruppen Nicolas Makelberge .
De släppte låten Vingslag som 7” vinyl och började efter det jobba mer och mer tillsammans under namnet Karl X Johan .
Utifrån de artiklar jag läst om gruppen titulerar de alltid Karl för ”samplingskungen”, vilket får honom att skratta till lite.
”Det var väl det att mina första låtar som folk uppmärksammande var samplingsbaserade. Men jag tycker väl själv inte att jag är någon expert på området utan det blev mest en term journalister slängde ur sig. Jag menar, det finns ju 10.000 bättre samplingsartister är mig.
Men självklart tycker jag att samplingar är ett skönt grepp att använda, för det kan bli helt fantastiskt i en låt.”

Med den elektroniska musik gruppen spelar frågar jag lite försiktigt om de skulle tänka sig att remixa andra artister.
Karl svarar snabbt och kort ”Nej.” och Johan fyller i. ”Vi kommer nog inte göra det heller. Det tar för mycket tid och prio ett är ändå att göra låtar till oss själva. Skulle vi göra en mix hade det säkert tagit oss ett halvår ändå, i och med att vi vill få även det så bra som möjligt.”
Ett halvår att få ut en remix hade ju varit ödesdigert, så det är bara att ge upp tanken på en snygg Karl X Johan-remix i det närmaste. -Även om jag personligen hade trott det blivit fantastiskt. Många artister ser ju möjligheten att remixa andra som ett sätt att utveckla sin egna musik och testa nya idéer på andras låtar.
”Ja, jag förstår hur du menar, men vi vill inte lattja” skrattar Johan. ”Det är självklart kul när andra gör remixar, men i och med att vi inte har tiden så kan vi inte kräva att andra ska göra det för oss heller. Men visst, kommer någon och frågar om de får mixa oss säger vi nog inte heller nej om de känner att de verkligen vill göra det.”

När killarna är lediga jobbar de så mycket de kan på deras musik.
Det är väl en av nackdelarna med att inte vara heltidsmusiker, man kan inte jobba när man själv känner för det, eller när inspirationen börjar forsa över en. Sedan är det ännu svårare när man är perfektionister som Karl och Johan att få ur sig något. De lägger mycket tid på sina låtar, vilket Flames som sagt är ett besvis på.
Ett sätt att utveckla låtarna är att spela dem live för en publik.
”Det är skönt att spela live, för man får känna på energin i musiken på ett helt annat sätt än när man sitter hemma och analyserar sönder en låt”.
Många av de låtar vi fick höra under helgens konserter var ”under utveckling”. Dessa ska till slut hamna på ett album är planen.
”Vi vill absolut släppa ett album. Vi kommer att börja jobba med det nu och släppa en singel snart, kanske under sommaren. Men just nu håller vi på att känna på låtarna och ser hur de möts av publiken” förklarar Johan.
”Ja, man får gå ut med låten som att rasta en hund och känna sig för” flikar Kalle in.
”Vi vill inte forcera låtar. Vi är väldigt glada över att de låtar vi gett ut inte dött ut efter två veckor, utan att folk fortsatt tycka om dem.”
Under sommaren får killarna chans att rasta sina låtar ytterligare då de ska spela på Peace & Love och Emmaboda samt ett par spelningar i Stockholm.
Med tanke på hur taggade killarna var under deras spelning på Jazzhuset kan det bli en upplevelse både för dem och publiken när Karl X Johan går upp på scenen.
”Man vill ju ge publiken något extra.” säger Johan. ”Vi uppfattar ju vår musik som kraftfull och då vill vi ju få ut det på scenen. Sedan är det ju kul att spela liva också!”
Han skiner upp när han säger det som om han inte kan vänta att få spela live igen.
Jag tackar för att de tog sig tid att träffa mig denna dagen-efter-kvällen-före-söndag och traskar upp för Linnégatan med Flames i hörlurarna.