Andra deltävlingen av Melodifestivalen var ungefär allt som första avsnittet inte var. Det blev rappt, programledarna Oscar Zia och Anis Don Demina ägde varje bildruta de medverkade i, samt att låtarna var klart mycket bättre denna vecka.
Även om jag gillade Lena Philipsson i första programmet, så var hon begränsad av manus och det faktum att Christer Björkman gärna ville ta över hela showen.
Nu var Björkman mer bisittaren och själv tyckte jag att han hittade sin roll inom programmet. En guide till tittarna samt eftersnack med vinnaren. Han lyckades till och med få ur sig lite skämt på vägen, vilket uppskattades.
Men där har vi också både styrkan och svagheten med Melodifestivalen genom dessa 20 år. Allt för mycket står och faller på en stark programledare och bra manus för att göra just ett bra program.
Visst, det var lite fnissigt när Lena rakade muttan i första avsnittet, men det var tusen gånger roligare när Anton Ewald skulle lista sina miljoner saker som hänt honom de senaste åren och det blev två, vilket betonades med texten över rutan.
På det hela blev det ett smartare program.
Sedan kan man heller inte bortse från kemin mellan Oscar och Anis på scenen. De bollade orden på ett sjukt underhållande sätt och man kände också bådas, men framförallt Zias kärlek till programmet och hela konceptet. Det är också viktigt. Då blir det så mycket lättare att riva av väl valda skämt.
Sedan gjorde det som sagt inget att bidragen var så mycket bättre denna vecka.
Anton Ewald började bra med låten New religion. Modern och dansant pop med snyggt nummer som kanske skvallrade lite om Ewalds svaghet som artist i de höga tonerna på slutet. När han sedan skulle sjunga den igen och var så upprymd och inte i synk med bakgrundssångarna, var det än mer tydligt att Anton är poster pojke och studiosångare i första hand och livesångare kanske i åttonde.
Mina två positiva överraskningar för kvällen var Julia Alfrida samt WHAL tillsammans med SAMI. Den ena bjöd på riktigt bra pop med snygg refräng medan de andra skapade ett party som jag personligen trodde skulle ta den hela vägen till final utan att passera Andra Chansen. Men någon fortsättning blev det inte för någon av dem. Båda åkte ut till förmån för den ganska tråkiga balladen The Silence med Frida Green och schlagern Rena rama ding dong med Eva Rydberg och Ewa Roos.
Green hade en stark pipa, vilket i och för sig är en bra sak i en musiktävling, men låten var faktiskt sjukt trött, trots att den hade bra låtskrivare bakom sig.
Att Evorna gick vidare var ju kul på ett sätt, men samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka att de tog upp plats för något bättre…
Fjolårets vinnar-låtskrivare Patrik Jean stod stadigt på fötterna. Tyckte väl att låten var lite blek, och även om jag gillar Patrik massa så kände jag att en femteplats för hans del var så bra som det borde vara.
Att Dotter skulle ta hem en finalplats på första försöket var väntat. Personligen tyckte jag låten var svagare än fjolårets Bulletproof på grund av att jag inte vart helt kompis med versen denna gång. Sjukt snygg refräng dock, och nummer. Så har väl inget att säga om den finalbiljetten. Det var väntat och det var värdigt.
Skulle det vara något att gnälla på under kvällen så var det att bättre låtar fick stryka på foten för sämre. Samtidigt så var inga av de som gick till andra chansen eller de som åkte ut några som skulle ta hem Melodifestivalen 2021. Så på det stora hela spelar det liten roll. Nu lär i alla fall WAHL få en streaminghit med 90-talet och det är alltid något.
Nu laddar vi alla för deltävling nummer tre. Tror det blir svårt för Jason Diakité att stå lika stadigt som Oscar och Anis gjorde, samt att det i alla fall på papperet känns som en svagare deltävling rent musikaliskt.
Är det något jag definitivt tar med mig från denna kväll är att främst Oscar Zia är en stor jävla stjärna som kommer leda många program framöver. För min del får Melodifestivalen gärna boka in denna programledarduo nästa år redan nu. Det kommer att bli en succé.
Stötta arbetet med Popmuzik.
Bli Patreon-medlem du med.
