Efter album som Cheek to Cheek med Tony Bennet, Joanne och filmen A Star is Born var det många som välkomnande Lady Gaga tillbaka till det mer poppiga dansgolvet med Chromatica. Singlarna Stupid love och Rain on me satte direkt tonen för Gaga 2020 och det var helt klart kärlek vid första lyssningen.

På Joanne var det Mark Ronson som stod för det övergripande tillsammans med BloodPop och Gaga. Nu är det istället BloodPop som är parhästen med Lady Gaga och de har bjudit in namn som Max Martin, Axwell, Skrillex och Madeon för att skapa ett über-poppigt album. Det är som att gå in på en enorm gayklubb. På Disneyland.
Hela albumet är som ett färgsprakande fyrverkeri av pop som kryddats med lite symfoniska mellanspel för att verkligen spä på den där campiga känslan av extra allt. Hela albumet är som om Gaga och BloodPop hade målet att göra ett album som var 100% det man vill ha när man tänker på sångerskan. En dansant produktion som är en mix av 90-tal och idag. Starka melodier som växlas med tydliga poseringslåtar i Vogue-anda samt att de återvänder till lekfullheten från sångerskans två första album. Det kan liksom inte bli dåligt.

Varje gång jag lyssnar igenom Chromatica så ler jag med hela ansiktet. Det är så mycket, utan att bli FÖR mycket. Sedan är det som vanligt några låtar som definitivt är mer kul än bra. Men inget som stör helheten skulle jag säga, för då är det mer frågan om just poseringslåtar och är man på det humöret kan det vara sjukt underhållande också.

Efter ett ganska svagt 10-tal för oss Gaga-fans, där A Star is Born mer eller mindre är hennes främsta verk som ändå är långt ifrån just Lady Gaga, så är det skönt att ha henne tillbaka precis där man vill ha henne. I centrum på dansgolvet, omringad av hela HBTQ-familjen som dansar hela natten till just Chromatica.