Ellie Goulding är en av de där artisterna som bara blir bättre för varje låt hon släpper. Hon har alltid varit lovande, men lite svajig. Hon har haft bra låtar men inte ett rakt igenom lysande album, och inte heller de där stora hitsen som lyfter henne ett steg. Hon är liksom indieartisten som gör kommersiell pop och uppskattas lika mycket hos de som bara lyssnar på det radion serverar, samt de som gillar creddig musik. En svår men för Ellie fungerande kombination.
Så efter bra låtar som Starry Eyed , Anything could happen och Lights hände något. De bra låtarna blev monserhits i form av Burn och Love me like you do .
Ellie tog det där steget upp som hon så väl förtjänar och men den sistnämnda låten fick hon en av årets absolut största hits (med lite hjälp av en viss film om en Herr Grey).
Det är detta som både är det imponerande och lite nackdelen med Ellies konsert under Way Out West. Hon är grym på scenen, och hon har en energi som skulle göra vilken SATS-instruktör som helst avundsjuk (inte för inte som Ellie är taleskvinna för Nike Running). Men hon har väldigt många låtar som ”bara” är bra, och kanske lite för få riktiga hits att plocka från än. Det är ju trots allt det som på något sätt är a och o för en popartist.
Samtidigt är Ellie ett fullblodsproffs på scenen och levererar både värme och kärlek mellan sina låtar. Hon får med publiken från inledande låten, så det blir aldrig tråkigt eller ointressant.
Det jag främst tänker på är vilken rakt igenom grym konsert vi kommer få nästa gång hon kommer hit, och hon släppt sitt tredje album. Med den utvecklingskurvan hon haft, så talar allt för att det kommer bli en fantastisk platta.
Hon avslutar kvällen med just Burn och Love me like you do . Ett imponerande avslut på en väl genomförd konsert måste jag säga.
Längtar redan tills jag får se henne igen.
[wpbanners id=”5″]
