Med fyra ettor från den brittiska singellistan samt 12 topp-10-singlar får vi en ordentlig hitkavalkad av Pet Shop Boys när de tar oss med till deras Dreamland för en av de starkaste greatest hits-spelningarna man kan få av en och samma grupp.
Efter två års försening kunde så Neil Tennant och Chris Lowe ställa sig på scenen inne i Avicii Arena för deras Dreamland – The Greatest Hits Tour.
En konsert som inramas som duons egna dreamland, som i detta fall är en gatukorsning. Där två gatlyktor över de båda britterna ramar in scenen. Scenen kan sedan förvandlas med en stor LED-skärm bakom dem som kan lyftas för att visa upp bakgrundssångerskan och livemusikerna – jupp, det finns alltid livemusiker under en Pet Shop Boys-konsert.
Istället för att sammanfatta duons tre Stuart Price-album, som avslutades början av 2020 med Hotspot, så gör de på papperet lätt för sig och åker ut på en greatest hits turné.
För visst är alla greatest hits-samlingar bara att sätt att ta pengarna och springa?
Inte riktigt i fallet Pet Shop Boys.
Har man som band varit aktiva i snart 40 år har man samlat på sig en del hits kan man säga. Det gör att vi under knappt två timmar åker igenom minnenas boulevard tillsammans med bland annat fyra brittiska singelettor och 12 topp-10 singlar.
Det är fan svårslaget ändå. Även om duon inte fångat lika stora framgångar de senaste tio åren.
Hitsen verkligen avlöser varandra under kvällens konsert. Det tar inte många minuter innan publiken på parketten står upp och dansar med låtarna och är det en singel som kanske är mindre känd så vet man att nästa är mer tillgänglig för publiken.
Jag personligen blir extra glad över att de tog med So hard i setlistan. En låt de faktiskt inte spelat live på sina turnéer sedan Discovery-turnén 1994 och i en intervju visade det vara en av de singlar de själva tyckte minst om. Vilket är synd, för det är en lysande låt. Men nu fick jag höra den för första gången live, vilket var ett ögonblick ändå.
Låtarna är alla arrangerade för att mer passa den än mer elektroniska ljudbilden bandet har idag. Detta utan att kompromissa från originalet. Det låter istället tyngre och roligare. Vi får med andra ord inga hårdrocksversioner av It’s a sin eller Heart, bara för att skaka om och göra något nytt. Nej, allt är uppdaterat i en ljudbild som passar fansen och alla kan känna igen och uppskatta dem.
Jag är ju väldigt partisk när det kommer till Pet Shop Boys. Men de har verkligen valt ut en riktigt stark mix av superhits och mindre kända singlar för att bygga upp kvällen. Det blir med det något för alla. Både för att tillfredsställa oss hardcore fans som blir lyckliga av I don’t know what you want, but I can’t give it any more och Losing my mind (som i ärlighetens namn är Lizas hit i sammanhanget), men också de som gillade dem under deras första decennium och numera förvånat säger ”va, finns de kvar?” när man nämner att de släppt en ny platta.
Var det då en ”ta pengarna och spring”-kväll?
Nej, det kan jag inte påstå. Det var en kväll där de än en gång visade att de är några av världens främsta popskapare.
Även om Chris försöker se lite sur ut i bakgrunden, märker man ändå på hans mun att han, likt publiken, älskar varje sekund av denna hitkavalkad.
