Pink Floyd följer tillslut upp sin Division Bell -platta från 1994 med deras absolut sista album – The Endless River .
Musikmässigt följer det samma stil som förra plattan, vilket kanske inte är så konstigt, i och med att mycket av materialet spelades in under den perioden. Men den stora skillnaden är att The Endless River mer eller mindre är helt instrumentalt. Vi får med andra ord mycket mer av David Gilmours svepande gitarrer och den numera bortgågna Richard Wrights keyboard spelar en stor roll.
Skivan blir som ett soundtrack utan en film, vilket i sig känns lite konstigt, men samtidigt är jag ju ett fan av just filmmusik så för min del stör det inte det minsta. Kanske att den helst skulle kunna ses som den där mer ambienta bonusdisken till The Division Bell än ett fristående album. Men 20 år senare är det inte just den ompaketeringen en kan vänta sig.
Det blir med andra ord ett skönt album som bäst funkar som bakgrundsplatta och stämningshöjare. Samtidigt är produktionen väldigt Pink Floyd-snygg, och jag kan tänka mig att många fans av gruppen (de som fortfarande har sin 40.000 kr förstärkare och vinylspelare med separat motor), kommer uppskatta det sista dödsrycket av en av musikhistoriens mest betydelsefulla grupper.