Sjukt snygg produktion och på det hela bra låtar som vårdar syntharvet från 80-talet väl. Men när det mesta klockar över 6 minuter och hela skivan är lika lång som en 80-talsfilm blir det tillslut för mycket för att orka mäkta med allt.
Det fanns en sushirestaurang i Göteborg på 90-talet som specialiserade sig på stora sushibitar. Här var det omöjligt att inte bita av sushin för att få in den i munnen. Saken är den är att sushi i sig är gudagott, men blir det för stora bitar av ris och tjocka skivor fisk (eller ännu värre – crabfish) så blir det tyvärr ganska vidrigt. Speciellt då jag tycker att en riktigt bra sushi ska kunnas stoppas in hel i en normalstor mun.
När Christian Burns och BT samarbetar som All Hail The Silence får jag lite samma känsla som de där stora sushibitarna. -Det blir lite för mycket och för stora bitar.
Jag hade först lyssnat på Daggers – eller ‡ som det skrivs ut på albumet – fyra gånger utan att lyssna igenom skivan. Skivan är som en långfilm på 80-talet och klockar in på 87 minuter. Det gör att efter ett träningspass på 40 minuter har jag bara lyssnat på halva och kör jag 60 är det bara en tredjedel. Det finns med andra ord ingen vettig situation som man naturligt kan lyssna igenom hela albumet. Men är bitarna (som jag får skriva för att fortsätta med Sushi-jämförelsen) i snitt om strax över 6 minuter var så är det liksom ganska stora bitar man ska tugga i sig åt gången.
Som med allt BT gör så är det mästerligt producerat. Det finns liksom inget på albumet som är direkt dåligt. För ärligt, så har det funnits få såpass välgjorda album i genren synthpop innan just Daggers. Just detta att de tar den nostalgiska ljudbilden från 80-talet och sedan målar upp det hela till något som även känns 10-tal är liksom mästerligt gjort. Så det i sig är inte ett problem.
Problemet kommer när man börjat lyssna på en låt och den liksom bara pågår. Det kan börja hur bra det vill och kännas som en fantastisk låt. Men efter ett tag så vandrar intresset bort och allt blir som bakgrundsmusik. När det väl avbryts för en ny låt så är det samma visa igen. Snygg inledning, bra refräng, sjukt välgjort, men det pågår för länge.
När bandet släppte EP:n AHTS 1 gjorde det inget att de fyra låtarna var i snitt var 6:30 långa. Då var det ganska hanterbart som helhet.
Detta blir mer som en enda lång 12″ samling fast i originalversioner.
Hade detta varit lite mer klippt och lite tightare, ja då hade Daggers varit ett av årets bästa album – om inte det bästa i min bok. Nu ska det ju betygsättas efter formatet också och som album att döma finns det liksom inte på kartan att orka sig igenom ett album som nästan är längre än en normallång konsert, eller som sagt en film från 80-talet. Vilket gör inramningen av låtarna lite för… mastig.
