Dan Brynefall vänder sig innåt på senaste singeln Diana & Clark. En låt som tar upp sångarens mer destruktiva ungdom och som reflekterar på den tiden och främst de människor som hjälpt och stöttat honom. De som fick honom att gå vidare.

Ljudbilden är mörk och nästan lite suggestiv i versen medan den blir pumpande och marscherande i refrängen. Samtidigt är Dans röst insvept i ett filter när han sjunger sin text vilket ger en viss drömliknande känsla. Det passar stämningen i låten om en person som känns helt övergiven och samtidigt behövs släpas fram för att orka ta sig vidare.

Om singeln berättar Dan för bloggen:

”För varje låt jag skrivit och släppt de senaste åren så är det som att jag skalat av lager, blivit modigare. Jag har kommit närmare och närmare det jag vill säga textmässigt och det har också blivit tydligare för mig själv vem jag vill säga det till. Jag har skrivit om min pappa i 1705, jag har skrivit till min bror i SuperShredder, jag har skrivit om mina barn, min sambo, mina vänner. Om morföräldrar som inte längre är bland oss.

I Världens ände skrev jag bland annat om att byta stad, men det kändes som att en stor pusselbit fattades. Att slita upp sina rötter är svårt och ibland så vågar man kanske inte riktigt fatta det beslut man egentligen vill ta, nästan som om man väntar på att någon ska ta det åt en. Diana & Clark är därför tillägnad de som lika delar stöttat, peppat, lugnat och knuffat på. Allt medan en vilsen tonåring blivit en relativt vilsen twentysomething, som sedan landat i en smått vilsen trettioplussare genom olika mer eller mindre stora beslut. De har funnits där när rötterna slitits upp och jag är inte alls säker på att jag hade befunnit mig där jag är nu om det inte vore för dem.

Jag har velat skriva den här låten länge och även om det tagit lång tid att göra det så är det kanske inte så konstigt att den kom till mig just nu. För även om det förstås alltid varit så, så har vi nog alla under det senaste året blivit än mer medvetna om hur viktiga vår familj, våra vänner, kollegor och sociala kontakter är. Vi behöver dem, för som ”Diana”själv säger i låten, ”man orkar ju inte annars”.

Jag tycker ju detta är blev sjukt snyggt. Svärtan, ensamheten, den drömliknande ljudbilden. Ett snyggt komponerat livsöde på 4 minuter som du hör här i bloggen.