Apple Music tog på sig det otacksamma uppdraget att skapa en topplista över de 100 bästa albumen i musikhistorien. En uppdrag alla visste skulle skapa reaktioner och upprörda musikfans världen över.
Först och fräst så finns det väl lika många topplistor över världens bästa album som det finns människor på jorden. Musik är galet subjektivt och bara det skapar debatt. Så det är svårt att skapa en lista som inte trampar på någras tår. ”Varför har ni inte med den artisten!?” eller ”varför har ni med det albumet istället för det albumet”. Som sagt, otacksamt är ordet.
Under tio dagar presenterades tio album åt gången för att tillslut kora en vinnare av världens bästa album.
Jag personligen höll inte med om allt, men jag såg ett mönster i albumen som ändå gjorde att jag tolererade listan. Det var oftast de där stora och banbrytande albumen med artister som någonstans gjort dem till det de är idag. Vissa val kanske var lite konstiga – jag hade personligen tagit Achtung Baby istället för Joshua Tree om jag skulle välja ett U2-album, men jag hatar inte Joshua Tree och det var ju albumets om cementerade U2s storhet i USA, så Joshua Tree it is.
Jag hade nog hellre tagit Ray of Light eller Confessions on a Dance Floor med Madonna än Like a Prayer. Jag hade definitivt tagit bort Kid A med Radiohead och bara behållit OK Computer. Jag förstår att Oasis kom med men inte Blur (som inte gjort ett enda album som är 10/10, trots att jag personligen tycker Blur är det roligare bandet av de två).
Sedan är det en del artister som jag definitivt saknar. Depeche Mode hade inte skadat med tanke på hur de formade synthscenen på 80-talet. Men även Belle & Sebastian, Jean-Michel Jarre, Queen, The Cure och Simon and Garfunkel borde kanske ha fått en plats på listan.
Att enbart välja 100 album på en lista, så kommer en hel del album och artister att väljas bort. Nu är de flesta artister och grupper representerade med ett album var. Några fick två, och det är kanske helt okej, men kanske lite generöst på en lista med enbart 100 album. Men det är som sagt omöjligt att göra en lista över världen bästa album som passar alla.
Men tar man ett steg tillbaka så är listan inte superkonstig ändå. Många av albumen är de som sålt mycket och som varit banbrytande för genren eller artisten. De flesta av albumen var de som vi hade rader av på Skivhugget när jag jobbade där. Det var album som folk köpte och som för gruppen och genren faktiskt betydde något. Så när jag ser album som Kind of Blue, Thriller, Hotel California, Blue Lines, The Velvet Underground & Nico, Pet Sounds och Rumors etc, så är det trots allt album som folk gillat genom åren och som faktiskt sålde en hel del när folk köpte musik rent fysiskt.
Det är nog det som jag uppskattade med listan. Den var inte direkt bajsenödig med att försöka skriva folk på näsan med album ingen någonsin hört talas om. Det var album som jag ändå tror många kan skriva under på att det borde finnas på en topp 100, eller i alla fall topp 200-lista av världens bästa album. Om man liksom bortser från sin egna musiksmak och försöker se mer objektivt på musiken.
Jag hade personligen inte haft Frank Oceans Blonde bland topp fem. Men jag kan respektera och acceptera Prince med albumet Purple Rain, Abbey Road med The Beatles, Thriller med Michael Jackson och att Lauryn Hills The Miseducation of… blev utsedd till historiens bästa album var också något jag kan acceptera. Jag hade inte haft den som världens bästa album – för det vet vi ju alla rent objektivt är Behavour med Pet Shop Boys. Men jag hatade inte ettan eller listan. Hade någon gått till en skivaffär och köpt alla 100 album, (kanske till och med köpt 200 album för att få med lite mer bredd i form av mer synth, hårdrock och indie), sedan lyssnat igenom dem och försökt rangordna dem så tror jag faktiskt inte att listan hade blivit så sjukt annorlunda.
Tidningen Rolling Stone gjorde en liknande lista i slutet av förra året. Den bestod av 500 album allt som allt. Det är inte mil mellan denna och den lista de hade tagit fram. Så rent objektivt är det väl någonstans här vi hamnar om vi ska lista 100 album som ska ha en gemensam nämnare med de flesta och inte bara ens personliga, subjektiva musiksmak.
