Det är något magiskt med konserter. Att tillsammans med tusentals fans – eller hundratals beroende på arena – uppleva en artist framföra sin musik för oss. Att vara i samma lokal som ens stora idol eller att få höra en liveversion av en gammal klassiker som arbetas om så den både blir intressant för artisten som sjungit låten en miljon gånger och oss i publiken.
Konserter är ett minne för livet för många, och det är ett magiskt möte mellan artisten och publiken.
Tänk dig att komma in på Scandinavium (eller liknande arena i någon annan stad i Sverige), och mötas av en skivspelare på en bänk uppe på scenen. Sedan kommer en person ut och sätter en vinyl på tallriken och spelar igenom första sidan av artistens senaste album. När pickupen flutit över första sidan, kommer samma person ut och vänder på skivan och spelar upp andra sidan.
Hårdrar man det hela så upplever vi artistens musik tillsammans på en arena, precis som en konsert. Skillnaden är att artisten inte är där och det är inte live. Utan vi står i folksamling och lyssnar på musik tillsammans. Lite så som man gjorde förr, när någon av ens kompisar hade köpt senaste albumet med den och den artisten, och man satte sig i dennes rum och bara lyssnade.
Det är precis så jag känner inför den stundande hologram-konserten med Whitney Huston (som når Sverige 2020) och senare också ABBA. Vi är där för att kollektivt lyssna på ett greatest hits album, och för det betalar vi mer än vad ett samlingsalbum någonsin kommer att kosta, ens på 250 grams vinyl.
Jo, det är mer än bara musiken. Det lär bli en show, där dansare och ljus skapar stämning och bidrar till ”upplevelsen”. För det så kan det aboslut vara en upplevelse som är större än den jag beskrev här ovan med skivspelaren. Men, någonstans är det i första hand en sak man gör för att tjäna pengar och för att man kan, mer än att det är något som behövs.
Helt plötsligt ska Janis Joplin, The Doors och Michael Jackson dra in pengar till bolag och dödsbon igenom att vara ljusshow som avlöser varandra. Holigramiseringen av musiken kan bli vad CGI och Pixar blivit för filmen. Vem behöver riktiga skådespelare när man ändå kan återuppliva Carrie Fisher till nya Star Wars-filmen?
I förlängningen kanske det betyder att åren då Taylor Swift, Ed Sheeran och U2 inte orkar åka på turné eller släppa ny musik, har de sina hologram ute på vägarna och fyller medelstora ishallar med spektakulära ljusshower världen över. Jag menar, funkar det för de döda eller de som inte längre är aktiva som artister, så borde det ju funka även för dagens artister med tillräckligt med deg för att kunna föreviga sig som hologram. Det är ju bara för Jocke Berg och gänget i Kent att dra på sig en kroppsstrumpa, så kan ett bolag konservera deras kroppar digitalt och skicka ut ”Kent the hologram experience” på vägarna så snart det är dags för renovering av köket hemma.
Njae, säger jag nog om detta. Jag som gillar teknik tycker tanken är kittlande, så jag har lite skräckblandad förtjusning i den relativt nya trenden som Elvis börjat med.
Samtidigt, om den globala uppvärmingen fortsätter och folk inte längre bör flyga, så kanske just hologramturneer är det nya svarta. Att man hyr in dansare och programmerar ljusen lokalt, och sedan skickas en datorfil över med ”artisten”. Det är kanske så nära vi kan komma en världsartist från annat land om säg 20 år…
Men fram tills dess, så ska vi nog låta artister vara artister och faktiskt fysiskt vara med när de ska ha konsert. När de väl dör kanske man ska låta dem vara just döda. För någonstans är ju även charmen med en konsert att den är där och då. När det blir on demand även med det, så har vi nog vattnat ur konceptet konsert riktigt ordentligt.
