Thomas Ljusberg befann sig i Kalmar under helgen och såg Roxette spela på Fredriksskans.
Han sammanställer här sina tankar om konserten som gästskribent i Being Blogged.
Det här är Marie Fredriksson . Som ni ser är hon pixlad. Min första känsla är att det kanske är precis så hon känner sig idag, dagen efter. Skör och splittrad, av recensenter ifrågasatt och sågad.
Marie har kämpat mot cancern sedan 2002, hon har fått lärt sig läsa och prata igen.
Hon är idag friskförklarad men sjukdomen har satt sina spår.
Nu har hon bestämt sig för att gå från Fredrikskans IP med ytterligare en seger.
Redan ett par takter in i första numret Sleeping in My Car märks tydligt att kampen under lång tid varit ojämn.
Konserten är ur ett musikaliskt perspektiv extremt svajig. Maries röst håller inte, tempon sänks och tonarter byts när så krävs.
Mellansnacket delar de på, ibland blir det galet, då Marie tappar orden och glömmer. Men vad gör det?
I mina ögon är detta ett av livets magiska ögonblick.
Det här är en återförening som inte handlar om något annat än kärlek, kärlek till musiken, till fansen och till varandra.
Min tidigare uppfattning av Per Gessle som inget annat än en girig businessman med låtskrivartalanger, som utan problem går över lik om det behövs, får jag kasta i Östersjön.
I Kalmar är han storebror Per.
Konserten innehåller ingen sedvanlig konfettiexplosion och när ballongerna släpps i Joyride vet publiken riktigt vad de ska göra. Är det nu vi ska sträcka armarna i luften? Men hon sitter ju där bara…
Precis!! Hon sitter ju för fan där!
Marie Fredriksson, vilken jävla hjälte!
Visst blir det jobbigt ibland, mest när Ronny från Gnosjö, han som halsade en vinare i kön, börjar bröla ut sitt missnöje under It must have been love .
Detta är kvällens näst sista låt och Marie har gett allt hon har till oss, hon har visat för sig själv och för oss att ingenting är omöjligt. Hon lämnar scenen på ostadiga ben arm i arm med Per. Vinkar till publiken.
Segern är hennes, vinsten är vår!
// Thomas Ljusberg
Roxette
@Facebook
