Knappt har konfettin från Way Out West lagt sig över Slottsslogen innan det är dags att blåsa ut det över Eriksdalsbadet i Stockholm.
Det är en liten annorlunda upplevelse med Håkan Hellström på ”bortaplan”. Hans fans sjunger om platserna i Göteborg som om de var deras egna bakficka. Det blir sött och lite fnissigt när de sjunger om Azalea eller att Änglarna åkt på smisk.
Men ändå får det mig att på riktigt förstå hur stor Håkan är.
Hur han fått två, kanske tre generationer att fullkomligt dyrka honom.
Hur hans texter om ungdomskärlek, tvivel och lycka tilltalar så många. Hur de kan varje textrad i hans låtar och följer varje steg han tar på scenen.
Det är här allt faller på plats.
Han är inte bara killen som är profet i sin hemstad. Hans röst hörs över hela landet.

Konserten under Popaganda är cirka 30 minuter längre än den vi fick under Way Out West.
Det blir några nya låtar, men annars är det mesta sig likt – även mellansnacket.
Men ändå går det inte att sluta tänka på hur bra han är, Håkan. Vilken stämning han skapar i publiken och vilken underhållare han är.
Är det någon artist – förutom de från Halmstad – som skulle sälja ut Ullevi en och två gånger, så är det Håkan. Att han inte redan gjort det är för mig en gåta. För det är väldigt liten skillnad på det Hellström bjuder på som Bruce Springsten redan gör. Då borde vår egna motsvarighet klara av att dra 65.000 till landets stora arena.
Men det får bli nästa sommar antar jag.
För denna sommar avslutar Håkan magiskt som en vinst under en bortamatch.

90%