Depeche Mode – Spirit (Recension)

Jag är inte helt säker när Depeche Mode bestämde sig helt för att gå från ett spännande synthband till ett tråkigt rockband. Visst, de har definitivt synthådran kvar, men låtarna saknar allt som oftast en stark melodi och en tydlig hook.
Det är inte många av albumen efter Songs of Faith and Devotion som jag känt varit superroliga. De har absolut en del låtar som glimmar till i reportoaren, men oftast känns det väldigt trött och oengagerande. Samma är det med trions 14:e studioalbum Spirit. Det är inget nytt under solen. Dave Gahan sjunger släpande ut texterna som jobbar på att vara så mörka som möjligt och gärna lite tråkiga. Även här glimmar de till lite då och då. Inledande Going Backwards sätter en lovande ton till albumet och singeln Where’s the Revolution visar sig vara ganska stark på albumet, som jag ändå tyckte var ganska medioker som singel. Men oftast när en låt inleds lovande på albumet blir det inget av den. Den försvinner i ljudonani istället för att skapa en stark låt.


Depeche Mode
@Facebook

3 / 10

Ytterligare ett oengagerat och ganska tråkigt album med Depeche Mode att lägga till samlingen från en grupp som bestämt sig för att inte utvecklas mer.

  • User Ratings (21 Votes) 6

About Author

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik och husgudarna heter inte helt överraskande Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång. Här kan du skicka e-post till mig.

4 kommentarer

  1. 82/100 på Metacritic. Lägg ner din skitsida så du kan lyssna på Pet Shop Boys på heltid.

    • Gick inte igång så hårt på My Beautiful Dark Twisted Fantasy med Kanye West heller. Ändå nionde bästa plattan någonsin med 94 i poäng, så den borde ju automatiskt vara fantastisk för alla som hör den.

    • Fast bra att du gillar plattan. För min del klickade det inte denna gång utan jag får hålla mig till just Violator så länge.

Send this to a friend