När konserten börjar med en 15 minuter lång uppvärmning där en hen mixar aerobics med att publiken ska ropa olika saker, håller jag redan där på att ge upp.
Det blir liksom mer en uppvisning i vad de kan få publiken att göra vilket fördummar den mer än värmer upp.
Men det kanske är syskonen Dreiers mål med hela projektet Shaking The Habitual , att de ska se hur långt de kan gå utan att folk genomskådar bluffen?
Men när showen börjar är det ändå ganska snyggt.
Dansare fyller scenen och varvar just dans med att spela olika instrument, klädda något som liknar rekvesitan i de tre nya Star Wars -filmerna.
Kanske inte det man förväntat sig som huvudakt på Way Out West dock.
Kanske var det dock just detta som The Knife hade i tankarna när de gjorde sin senaste skiva. Att det mer var musik till en scenshow, än något man vill uppleva i iPoden.
För som skiva är det fortfarande fruktansvärt. Här fyller musiken en funktion.
För allt är som en bilkrasch, man kan inte sluta se. Man dras in i den skumma värld The Knife skapar.
Visst publiken verkar otålig och en del går. Men när showen avslutas med Silent shout är mycket ändå förlåtet. Det är om något en fantastisk låt.
45%
