Det måste vara så tacksamt att heta Håkan Hellström . I alla fall när man får spela på Way Out West mitt i sin egna hemstad.
Kärleken från publik och artist blir liksom ömsesidig och hela Slottsskogen förvandlas till ett hav av kärlek till Göteborgssonen.
När han nu tre år senare ställes sig på Flamingoscenen är han två album rikare och det har släppts böcker, en dokumentär samt gjorts en film på hans låtar.
Med andra ord går det nog inte för en artist att bli större i Sverige.
Ändå är han samma Håkan som han alltid varit.
Den söta killen som inte riktigt förstår att allt detta händer. Att alla är här för honom. För han tycker synd om dem som missade Neil Young i går och gläds med dem som ska se ”bandet han värmer upp för” nämligen The Knife .
Håkan spelar igenom gammalt och nytt från sin katalog. Ju äldre det är desto bättre respons får han.
Vissa låtar behöver han knappt ens sjunga. Alla som är här kan texterna och följer varje vink från scenen.
Okej, det är kanske inte lika magiskt som för tre år sedan, men vad fan. Ni som klagar på att Håkan bara får höga betyg måste jag tyvärr göra besvikna även i denna blogg.
Är man här och upplever det, förstår man de där betygen. För att se alla människor i konfettiregn som från scenen till längst bak stå och dansa till En vän med en bil och Känn ingen sorg för mig Göteborg är liksom just så magiskt det kan bli.
80%
