Med mörker och Wednesday Addams-fyndighet över texterna levererar Conan Gray ett album för z-generation om sin tuffa uppväxt och sökandet efter kärlek. Ett album som spänner från singer-singersongwriterarrangemang till pulserande poplåtar och som lyckas hålla intresset och historien levande hela vägen.
Conan Gray har ju uppmärksammats här i bloggen sedan 2018 från det att han släppte singeln Generation why. Då var det han och Isaac Dunbar som kändes som två starka namn på pophimlen av generation z-artister som började komma fram från sociala medier-uppmärksamhet och YouTube.
Två år senare och Conan släppte sitt debutalbum Kid Krow. Ett å ena sidan väldigt poppigt album som spänner från pulserande produktion som Maniac och Which you were sober till lite mer mörka låtar som The Story och The cut that always bleed. Å andra sidan är det även ett imponerande coming of age-album där Conan berättar om tuffa familjeförhållanden under sin uppväxt i Texas, diskriminering men även om sökandet efter tonårskärleken.
Jag tycker ju detta på många sätt är ett lysande album. Just att det inte är så sockersött, även om det är just poppigt passar mig väldigt bra. Det tar upp ämnen som många tonåringar kan relatera till men även vuxna för den delen också. Ibland känns det kanske överdrivet dramatiskt och nästan utstuderat mordiskt för att krydda texterna lite extra. Samtidigt känns den svarta Wednesday Addams-fyndigheten över texterna som något som passar den svårmodige Conan ganska bra.
För han är en skicklig berättare den gode Gray och med den musikaliska inramningen blir det ett väldigt intressant album. Kan han leverera denna typ av låtar även med kommande EPs och album så kommer han gå långt.
