5 Seconds of Summer har verkligen utvecklats som grupp när de nu släpper deras femte album 5SOS5. Låtarna och ljudbilden är mognare och de borde hitta en ny och ännu större publik för sin musik. Tyvärr är albumet lite för mastigt för de ingredienser de har och med 19 spår får vi för mycket utfyllnad för att kunna leverera en tight och bra helhet. Men när de är bra är de otroligt bra skulle jag säga.
Det är något med pojkband och åldrande.
När de börjar har de oftast den där härligt naiva låtarna om kärlek. Om den där speciella personen som de med valpögon sjunger rakt in i kameran och fånga smältande tonårshjärtan med. Någonstans är det ett så beprövat tema att det är ”as old as time”.
Men de pojkband som håller ihop och mognar tillsammans och med publiken brukar oftast skapa mer spännande musik. Egentligen kan man ju kolla på The Beatles, som i mitt tycke blev bättre med åren och de nonsenstexter de hade i början av karriären fick substans tillsammans med att ljudbilden blev mognare och mer spännande. Ett annat exempel är Take That som i mitt tycke var ganska tråkiga som pojkband under 90-talet, men som med åren växte och blev något helt annat. Ett band som skapade riktigt bra poplåtar. Men det är ju så att den resa man gör som band är densamma som lyssnaren gör. När lyssnaren och artisten är tonåringar funkar det med en viss ljudbild och budskap. När de är 30+ är det andra värderingar, ämnen och ljudbild som tilltalar.
Jag skulle säga att även 5 Seconds of Summer gjort den resan. Det har gått över 10 år sedan de bildades och det är självklart att de utvecklats som personer och musiker under den tiden. 15 åringarna har blivit 26. De har med senaste albumet 5SOS5 också mognat tillsammans med musiken. Luke Hemmings visade var soundet hade tagit honom med soloalbumet When Facing the Things We Turn Away From från i fjol. Denna ljudbild är inte långt ifrån där hans grupp befinner sig just nu. Singlarna Take my hand, Complete mess och Blender satte tonen och den varma, vida och organiska ljudbilden passar bandet otroligt bra skulle jag säga. Lite som en mix mellan Take Thats 2000-tal och Harry Styles senaste album. Låtar som gör sig extra fint i Dolby Atmos hemma i hörlurarna eller på de stora arenorna. (Jupp, älskar mixningen på låtarna som du kan uppleva i Apple Music / Tidal).
Att de flesta låtarna på albumet är skrivna och producerade av bandet själva säger också mycket om hur bandet utvecklats. Att de tagit kontroll över sitt egna musikskapande. Vilket även märks när de lämnat storbolaget Universals paraply för att släppa musiken själva.
Även om många av låtarna är välgjorda och tar bandet in i en ny fas, skulle jag dock säga att 5SOS5 som album blir lite för mastigt. 19 låtar är för tok för mycket och även om man bantar ner det till de 14 som albumet innehåller i original blir det en del utfyllnadslåtar. Jag slås varje gång av hur stark albumet inleds och hur intresset liksom svalnar när vi kommer till cirka spår 11.
Det må vara ambitiöst, men ett album blir sällan bättre av många låtar. Då en del av låtarna kunde vara helt okej b-sidor så borde man kanske fokuserat på det?
Men bortsett från att de bjuder på en något större middag än de kan laga, så känns det som de rätter 5 Seconds of Summer gör bra verkligen sätter dem i ett helt nytt ljus som borde tilltala en ännu större publik. Någonstans känns det som detta bara är början på något som kan bli riktigt bra. För bandet har fortfarande inte gjort sitt bästa album. Men när det kommer så kommer det vara magiskt.
Grundare och chefredaktör för Popmuzik.
Älskar popmusik i största allmänhet och mina husgudar är Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt som jag vill lyssna på mer än en gång.
