Det är inte längre så ofta som en låt verkligen berör en. Som får tiden att stanna till och man lyssnar på varje ord som sjungs.
100 med Ana Diaz var en sådan låt. En låt om en kärleksrelation som tagit slut, där det är omöjligt att inte bli berörd av texten. Ana berättar att hon skrev texten på 20 minuter och sedan spelades den in på en tagning vid ett piano.
Sångerskan berättar:
I 100 säger jag bara som det är, rakt upp och ner till ett piano. Det är mitt eget liv jag beskriver, allt är 100% sanning. Jag skriver om kärlek. Den som fanns, den som nu går förlorad, den som för evigt blir kvar. När en relation går i graven är det ju inte bara det som hänt hittills vi säger hejdå till utan även det som nu aldrig kommer kunna bli, våra önskningar, våra drömmar.
Texten skrev jag själv, det tog max 20 min. Den bara rusade ur mig, orden ville ut. Det finns bara en sångtagning rakt igenom, jag var för ledsen för att kunna sjunga det igen. Vi fick ta den som fanns, det kändes väldigt nojigt först, att vara så naken men nu känns det helt rätt. Jag tog i från knäna för att få in tagningen, satt bortvänd från Mona & Lotta (Khoshoi & LEON, som jag skrev musiken tillsammans med) och när jag vände mig tillbaka mot dem satt dom båda två och grät, böjda som ostkrokar.
100 tog kraft för mig att skriva. Jag är väldigt glad att ha lyckats få ur mig den. Efteråt kunde jag inte skriva nåt på flera veckor, gick mest runt och grät. Nu känner jag mig förvånad, tacksam, glad att den kom ut.
Fan. Det är få av de magiska ögonblick när musik verkligen berör en, och nu sitter jag här med tårade ögon.
Tack Ana.
