Urban Cone har ju sedan starten med debutsingeln Urban Photograph varit lite av idoler för mig.
Deras låtar hamnar i ett gränsland mellan pop, indie och elektro, där singlar som just debuten, Kings & Queens och We should go to France varit lysande små pop-pärlor. Nackdelen för bandet var kanske att låtarna som spelades på radio eller bäddades in i bloggar var de som var roligast, medan det fortfarande fanns en del spår på albumet som inte nådde samma nivå för att ge den där fantastiska helheten. De blev ett band jag gillade att skiva och tipsa om men som mest var ett singel och SoundCloud-band.
Under åren som gick medan bandet var ute på turné och promotade debuten släpptes de nya låtarna New York och Sandess Disease . Med dessa låtar kändes som bandet tagit det som var bäst med debuten, och utvecklat det en aning. När vi sedan gick in i 2015 släpptes Robot Love och Tove Lo -duetten Come Back to Me .
Här stod klart för mig att Urban Cone nu blivit mer popigare, slängt in mer glädje och eufori i melodierna och framförallt mer hittiga. Samtidigt är grundstommen med deras ändå karakteristiska sound kvar. Det har bara blivit bättre och tydligare. Med nya albumet Polaroid Memories har de gått från ett singelband till ett albumband. Eller kanske mer tidsenligt: de lyckas klämma ur sig nio, tio låtar som samtliga skulle kunna vara fokuslåtar i de flesta musikbloggar. Det är en jävligt imponerande resa för vilket band som helt måste jag säga. Men speciellt kul att se att Urban Cone blivit så bra som jag alltid velat att de ska vara.

Urban Cone @
Facebook