När Conan Gray fick sitt hjärtat krossat för första gången var det som han satte sig i en DeLorean och åkte tillbaka till 80-talet för att hitta musikalisk inspiration tillsammans med bland annat Max Martin, Greg Kurstin och Shawn Everett. För Found Heaven är nästan mer 80-tal är själva 80-talet. Det är stora känslor, massa synthar och episka elgitarrer. Produktionsmässigt är det som ett "greatest hits of the 80's" och jag verkligen älskar varje sekund av albumet. Jag kan lugnt säga att Conan gjort sitt absolut bästa album och jag åker gärna tillbaka till 80-talet på repeat tillsammans med sångaren.
Det sägs att ur den djupaste sorgen föds den bästa musiken.
Jag tror definitivt att Conan Gray kan skriva under på det. För när Conan gått igenom sin första stora kärlek och heartbreak blir det till fantastisk musik när han nu ska bearbeta känslorna från att få sitt hjärta att slå de där extra slagen till slitas ur bröstkorgen och sedan kastad på marken och stampad på. Ja, känslorna må vara stora, men den där första stora kärlekens heartbreak ÄR stora känslor.
Found Heaven är Conans tredje album. Om de två första byggde på bra poplåtar om att växa upp under 2000-talet med små kärleksbekymmer, familjerelationer och livet i allmänhet är Found Heaven mer tydlig i sitt tema. Känslorna är större, produktionen lika så. För här har Conan satt sig i en DeLorean och åkt tillbaka till det magiska 80-talet för att hitta inspiration. Med hjälp av bland annat producenterna Max Martin, Oscar Holter, Greg Kurstin, Ilya och Shawn Everett får vi ett 80-talsalbum som är mer 80-tal än årtiondet någonsin kunde drömma om att vara, vilket jag personligen älskar.
Det är så många blinkningar till klassiska låtar och artister att jag mest sitter med ett stort leende på läpparna när jag hör albumet. Då snackar jag inte bara om den tydliga Bowie-blinkningen Conan ger oss på omslaget. Nej då, det finns mer. De mjuka syntharna i The final fight som känns hämtad från vilken Touchstone-film som helst, den pulserande och f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a The Safety Dance-doftande Lonely dancers, den over the top Queen-balladen Alley Rose, som borde ha fått självaste Freddy Mercury att tappa hakan, eller hur han helt ogenerat lånar från Bon Jovis You give love a bad name på Eye of the night. Listan bara fortsätter i sina 80-talsreferenser genom varje spår på albumet. Det är som en greatest hits av 80-talet rent produktionsmässigt, fast från samma person och ett album gjord idag.
Jag har ju gillat Conan sedan jag hörde singeln Generation why 2018 och var stort fan av killens två första album Kid Crow och Superache. Men nu känns det som Gray verkligen hittat hem i sin stil och sina texter. Kanske har de där 25 åren under bältet hjälpt till tillsammans med ett rejält heartbreak som fick honom att mogna ordentligt och klämma ut sig det som skulle bli hans (hittills) bästa album. Personligen hoppas jag att han inte stoppar här dock. Jag vill gärna återvända till Conans vision av 80-talet och dess musik. För han gör det oväntat bra. Bättre än många andra artister som faktiskt var aktiva då och som fortfarande släpper ny musik. (Jupp, det är dig Pet Shop Boys jag tittar på). Men tills dess så kör jag Found Heaven några gånger till på repeat, för i denna pastellfärgade musikvärld med stora känslor är precis där jag vill vara.
Om du gillar att läsa recensioner i bloggen och vill läsa fler, så tycker jag du ska bli Patreon och stötta arbetet med bloggen. Det hjälper Popmuzik att fortsätta lyfta fram ny musik som en av de få svenska musiksidorna som finns kvar. Tack.
