Egentligen räcker det att titta på omslaget på Superache. Conan Gray ligger uppklädd på en bädd av rosor formad till ett hjärta. Ett omslag som skulle passa Darins hit En säng av rosor väldigt bra. Här får den istället visualisera Conans sökande efter kärleken. Vilket är ett tydligt tema på albumet. Men också ett album om barndomstrauman, missbruk och vänskap. Det är den där trasiga zoomer-generation Gray får representera där känslorna sitter klistrade på utsidan.
Där artistens något neurotiska tankar förvandlas till låttexter om att vara rädd att inte få höra I love you tillbaka när man sagt det, som på den lysande låten Disaster. Eller när han sjunger om sin misshandlande far på Family line. Det är mörkt och stundtals väldigt gripande.

Låtarna går från avskalade pianoballader där sången och Conan helt får stå i centrum, till camp over-the-top-pop som på Memories och just Disaster. Det är väl här jag tycker Conan är som roligast dock. När han bli mycket och just camp. Som han var på synthwave-inspirerade singeln Overdrive som tyvärr inte är med på albumet. Här på albumet blir det färre låtar som är i det lägret, vilket är synd. Jag tror att både Conan och albumet hade mått bra av den där stora hiten. Jo, han har många lyssningar, så med det har han definitivt hits. Men jag saknar en Heather eller Maniac här. En låt som skulle kunna ge Conan en större publik som kunde få upp ögonen för artisten.

Likt omslaget är Superache är ett bra namn på albumet. Det sammanfattar allt väldigt bra skulle jag säga. Conan verkar ha hittat sin stil och sitt uttryck. Allt har mognat lite mer sedan debuten Kid Crow. Inte lika lekfullt dock. Det är väl främst där jag känner att albumet inte lyser lika starkt denna gång. Det är välgjort och stundtals väldigt fint. Men också lite… tråkigt. Det är som Conan tar sig själv på lite för stort allvar och jag saknar glimten i ögonen som han ändå har i intervjuer. Det är som att vissa av låtarna förvandlas till självömkan än bra berättelser, vilket kan vara en svår balansgång. För man vill ju gärna höra en hjärtskärande historia, men inte någon som gnäller. Det är den balansen Conan måste hitta till nästa album.