Att Depeche Mode har varit ett stort inflytande på musikhistorien är nästan en underdrift. Bandet som såg dagens ljus i början av 80-talet har under fem decennier inspirerat nya generationer av musiker och någonstans lyckas de alltid hålla sig aktuella med sin musik.
Genom åren har otaliga coverversioner av Depeche Modes låtar släppts. Några bra, några mer ”meh”. Att det till och med finns en halvfärdig Wikipeadiasida över olika covers på låtar av bandet säger hur mycket bandet ändå inspirerat och betytt för andra. Bara det faktum att Kent spelade ”världens bästa låt” Stripped i slutet av sina konserter under bandets tidiga år, sa ju någonstans att Depeche hade stort inflytande även i Eskilstuna.
For the Masses var ett hyllningsalbum för Depeche som släpptes 1997. På det kunde vi höra akter som The Smashing Pumpkins, The Cure, Apollo Four Forty och Rammstein tolka sina favoriter med bandet. Ett album som fick ganska ljummet mottagande då. Kanske för att Depeche-låtar är lysande som de är och det kan bli svårt att göra dem rätta i en tolkning av någon annan. Speciellt när det riskerat att bara bli bleka kopior av originalet.
Det hindrade inte Niclas Blyh och hans stall av synthiga popakter på PBH Media att våga sig på att spela in en ny samling. Något som Niclas själv hade lovat att han aldrig skulle ge ut under sin label. Men artisterna på bolaget ville göra det, så då var det tillslut bara att ställa upp för att se till att det blev gjort.
Här samlas sju låtar från Depeche Modes katalog och framförs av olika artister, grupper och konstellationer. Som låtar är det inte direkt dåligt. Det är synth och pop, vilket alltid fångar mitt intresse. Problemet för min del, som med många covers av just Depeche Modes katalog, är att låtarna inte sticker ut tillräckligt från originalet för att det ska bli riktigt kul. Policy of truth, Strangelove och Never let me down again har lite för många element från originalet för att det hela ska kännas nytt och spännande. Det blir lite som Pet Shop Boys gör när de spelar sina äldre låtar live idag, de blir uppdaterade versioner av originalen, för att mer passa dagens ljudbild. Men samtidigt är de tillräckligt likt originalet för att alla ska fatta vilken låt det är. I fallet Pet Shop Boys tycker jag det funkar. För musiken ska passa deras nya låtar och jag kan tänka mig att det är en utmaning att arrangera om låtarna inför en turné.
Personligen vill jag dock att en cover ska ta med något nytt till bordet, så att säga. Att det inte ska låta för mycket som originalet. För då kan man ju lika gärna lyssna på just originalet.
Det är väl där det svåra kommer med denna typ av samling. Är man för långt ifrån originalet suddas gränserna ut mellan originalet och tolkningen, och det blir för mycket en ny låt. Då är det mer rättigheter som behövs än bara se till att upphovsrättsinnehavaren får sitt så att säga.
Men det finns absolut ljusglimtar här. Jag gillar Permers suggestiva tolkning av Behind the wheel och O!Dorians härligt dramatiska tolkning av Precious samt SCALAs tyngre elektromix av It’s no good. Där kan jag ha lite överseende med att de i grunden är väldigt lika originalen i arrangemang. Men någonstans får Niclas själv rätt när det kommer till Depeche-samlingar. Det är kanske inte riktigt en till samling av covers på Depeche-låter världen behöver. Även om jag kan tänka mig att det är kul att spela in och en fin gest att göra för sina stora idoler, så blir det kanske lite överflödigt i slutändan.
