Musiken i sig är en av mina stora passioner i livet och jag älskar att lyssna på och upptäcka ny musik. Att skriva musikblogg och berätta om ny musik har med andra ord varit både inspirerande och roligt. Tack vare bloggen har jag hittat så mycket ny musik och träffat så många spännande artister att man ibland måste nypa sig i armen över det jag ändå åstadkommit med denna hobbyblogg.
Något som dock inte varit lika roligt är den enorma mängd med musik som skickas till en. Under perioder kunde jag få hundratals mail varje dygn där alla bad om en sak; Att bara lyssna på och skriva om deras låt. Säg 200 mail med 4 minuter musik vardera. Det är 13 timmar musik som man ”bara ska lyssna på”. Varje dygn. Att upptäcka egna favoriter eller få tid att faktiskt lyssna på musik blev snabbt omöjligt. Alla ville ju att man skulle lyssna på just deras musik. Att ens hinna med att jobba åtta timmar, samt sova och ha en fritid… Den tiden åts snabbt upp av de som ville att man ”bara” lyssnade på deras enda låt. Gånger 200.
För sju år sedan började jag med portalen Submithub.
Här fick artister, skiv- och PR-bolag skicka in musik och samtidigt fick man som bloggare några kronor för att gå igenom musiken. Helt plötsligt såg någon värdet i det man gjorde. Inte bara det där ”tack, det du gör är viktigt”-värdet som jag hört tusentals gånger. Utan ett faktiskt värde i kronor. Där man får betalt för all tid man lägger ner. (Hur många liter mjölk får du för din påse med tack?)
Submithub blev med åren en maktfaktor inom den globala musikbranschen och det blev lika naturligt att skicka in musik där som att senare pitcha in musiken till Spotify för att hamna på någon av deras AI-listor.
Även här blev strömmen av musik lite överväldigande. Vissa dagar kunde jag sitta från åtta på morgonen till sex på kvällen, bara plöja musik. Ibland gnistrade det till och jag hittade några riktigt bra låtar. Men det var också mycket skräp, då portalen inte hade något filter. Vissa kunde skicka ny låt varje dag i en vecka för att desperat hitta ”rätt” låt, istället för att faktiskt fokusera på den låt man själv trodde på. Om det inte var en matchning, gå vidare och hoppas på nästa release. Jag har varit med så länge att jag vet att en mindre bra låt kan följas av en fantastisk. Men låt inte hela din karriär byggas på vad andra tycker, vilket ibland blev fallet.
För snart tre år sedan stängde jag ner Submithub för de Nordiska länderna och valde att fokusera på Patreon istället. Lite samma upplägg – stötta bloggen för tiden det tar att gå igenom musiken, men istället för att göra det via en portal fick man nu direktkontakt.
Jag har valt detta upplägg av flera anledningar. Men de främsta är ändå:
Det går inte att driva en musikblogg utan inkomster. Det är den bistra verkligheten. Det tar verkligen död på engagemanget att lägga så mycket tid på något och knappt få ett tack för det. Under senate åren har internationella och svenska musiktidningar och bloggar lagt ner, både av ekonomiska skäl samt att gnistan helt enkelt tagit slut. Att som läsare, artist eller bolag i ena meningen säga att musikbloggen behövs och nästa vägra stötta den är ju bara att putta den ett steg närmare mot att den får lägga ner. Hårt men sant.
Med Patreon kan de som v-e-r-k-l-i-g-e-n bryr sig om att det finns en bred svensk musikblogg skicka in musik. Det skapar den där tröskeln jag kände Submithub var i början, där steget att betala för något kan avskräcka folk att skicka in. Det gör att förhoppningsvis bara de som faktiskt tror på sin låt och känner att den verkligen passar bloggen skickar in den.
Jag har genom åren fått så många mail om tillexempel ”Death metal-bandet Corpse Eaters” som de vill att man ska skriva om. Eller ”Devon from Colorado, USA” som vill vara med i ”the cool playlist Svensk Pop” som ”definitely is a perfect match for my music”. Så många som bara slänger ut saker på måfå och hoppas att det fastnar. Visst, det går snabbt att slänga mailet efter att man läst den inledande meningen. Men det är så mycket som bara tar onödig tid.
Jag spärrade inskick för alla via Submithub i mitten av Januari. Nästa vecka publiceras det sista inskicket därifrån.
Alltså. Den stenen som nu lossnat från hjärtat. Helt plötsligt har jag fritid! Något jag känner att jag inte haft på ett decennium.
Jag kan nu ta mig tiden att lyssna på musik igen. Att verkligen lyssna. Sitta med hörlurar och bara uppskatta musik. Eller upptäcka nya låtar med artister jag älskat sedan tidigare, men som jag mest fått stressa igenom. Wow! Musik är ju kul igen!
Alla inskick kommer numera bara via Patreon. Flödet där kontra mailen och Submithub är så mycket mer hanterbart. Det har gjort att jag på senare tid haft möjlighet att göra fler intervjuer med de artister som skickar in sin musik. Med Popmuzik TV blir det oftast att jag mailar över och bestämmer en tid samma dag eller inom några dagar och sedan spelar vi in en kort intervju via Zoom som jag sedan putsar till i iMovie och lägger ut. Något som uppskattats av både artister och läsare (känns det som).
Det gör också att jag kan skapa inlägg när jag känner för det. Inte behöva ha 30-40 låtar i kö som dagligen ska skrivas om och som äter upp tiden för allt annat. Nu blir det istället att jag gör ett inlägg när det dyker upp en bra låt som jag vill skriva om. Du vet: musikblogg. Som det en gång var tänkt att det skulle vara.
Nu kan jag i lugn och ro lyssna och skriva om kommande releaser i samband med att de kommer in via Patreon för att sedan trycka ut på releasedagen eller dagarna efter.
Det är nästan som man börjat blogga på nytt igen. Lyckan!
