I början av veckan såg det väldigt mörkt ut för Way Out West. Ovädret Hans svepte in över Sverige och med det fick vi storm och regn av bibliska proportioner. Att traska omkring i Slottsskogen under en sommarförklädd höststorm och 50mm regn under en och samma dag hade inte varit möjligt.
Men Hans lämnade oss lika hastigt som han kom och inför festivalens första dag sprack till och med solen fram. Ibland ska man ha vädergudarna med sig.

Favoriter Apple Music
Foto: Johan Alexed

För mig blir detta mitt första Way Out West sedan 2018. Året efter åkte vi till Amsterdam samma helg som festivalen och sedan kom pandemin och satte käppar i hjulet för allt vad livescen heter. I fjol blev det heller ingen Way Out West för min del, så det är med ringrostiga steg som jag nu ska uppleva årets festival.
Att jag inte varit på festival på länge visade sig redan när jag hämtade ut mitt armband. JAG STRÄCKTE FRAM MIN HÖGRA HAND!
-Johan, du vet att armbandet ALLTID ska sitta på vänster hand då du är högerhänt och inte vill ha tyg på samma arm som du använder på toaletten.

Det jag också glömt, eller kanske mer förträngt från de tidiga festivalerna, är att det är så många som är på festival för att synas, inte för att se och lyssna.
De klär sig i sina coolaste outfits och glider omkring medan något bihang filmar dem för deras sociala medier.
Som en som gärna står lite i bakgrunden är detta så otroligt fascinerande. Det är någon form av desperation över människor som slår knut på sig själva för att få med så mycket av bakgrunden de bara kan när de tar en selfie, för att visa att de FAKTISKT ÄR PÅ WAY OUT WEST!
-Jag är där det händer och därför är jag här!
Upp med det på någon form av spårande social mediaplattform och desperat vänta på liksen. Tur att Hans inte blev långvarig. Det hade varit jobbigt att navigera mellan vattenpölarna och samtidigt ladda upp ”content”.

Foto: Johan Alexed

Något jag faktiskt aldrig gillat med Way Out West är deras VIP-område. Folk med en blick som säger ”jag är något” som glider runt eller poserande pratar med någon likasinnad och låser fast sig vid sin plats som de inte lämnar på tre dagar. Det är här press-området ligger, så jag behöver gå dit när jag ska ladda batteriet eller bara ta en liten paus. Ibland går jag ner till VIP-området om jag vill ha något att äta. Då får jag alltid samma panikkänsla att jag inte vill umgås med någon av dem som är faktiskt är där. Det blir till att trycka i sig maten innan jag traskar ut till det vanliga området, där största delen av besökarna faktiskt är där för just musiken. Inte för att synas eller säga att ”jag var där”, utan för att få tre sköna dagar med bra musik i Slottsskogen.

Något som dock var nytt för mig i år var att man fick dricka öl på hela omårdet. ÄNTLIGEN!
Att tränga in folk i fållor för att ta en 33 cl Norrland Guld för 80 kronor kändes inte optimalt. Nu kan man i alla fall traska runt med sin burk / pappmugg och samtidigt se själva spelningen. Kanske den bästa uppgraderingen till alkoholförtäring sedan… bag in box.

Musik blev det också.
Under den första dagen lade jag krutet på tre akter.

Foto: Johan Alexed

Devo

Det klassiska new wave-bandet från USA lyckades imponera med sin musik och show. Stödstrumporna och knäskydden var på – de är ju inte purfärska längre. Men de lyckade ändå ge oss något som skulle kunna betecknas som danssteg, samt en hel del härlig posering på scenen.
Att de inledde spelningen med en video med Devo från förr, där en upprörd skivbolagsdirektör inte tyckte de tänkte tillräckligt kommersiellt, till idag där samma direktör satt på träningscykel och kände att de fortfarande inte var något gav för mig härlig självdistans.
Under konserten river bandet av sina klassiska låtar och ger en hitkavalkad med sina mest kända låtar. Det är extremt underhållande och herrarna gör allt de kan och orkar för att hålla energin och tempot uppe.

Att stå i publikhavet tillsammans med fans som har sina Devo-hattar på sig är väldigt underhållande. Sedan är det kul att även den yngre publiken går igång på Devos låtar. Får hoppas att de tar Devos budskap med sig om att vi som ras just nu kanske utvecklas åt fel håll. Är det några som kan göra något åt det är det ju kommande generationer, vi här och nu är ju hopplöst förlorade.

Tove Lo

Tove Lo har publiken framför Azalea-scenen i sitt grepp redan från början. Hon äger inte bara den, utan hela Slottsskogen denna kväll. Med budskap om kärlek och sexuell lust tillsammans med albumet Dirty Femme i bagaget (som idag släpptes i en exteded cut), ger sångerskan oss en perfekt festivalspelning i mina öron. Det är hits, tempo och energi. Det är fan inte en enda dålig låt under hennes timma på scenen.

Stört jubel blir det när hon avbryter sin engelska version av Veronica Maggios Jag kommer och istället bjuder upp originalsångerskan på scenen för en duett fast nu på svenska.
Det är definitivt något med Maggio och Way Out West som känns som villkorslös kärlek.
Att Tove Lo vuxit till ett av våra starkaste musikexportnamn de senaste åren var spelningen under Way Out West verkligen ett bevis på.

Caroline Polachek

Jag avslutade den första WOW-dagen med det företetta Chairlift-sångerskan Caroline Polachek i Linnétältet.
Här bjöds vi till hennes ö av musik. Vi fick även en vulkan i bakgrunden framför den stora skärmen vilket liksom byggde på stämningen av spelningen som effektfullt arbetade med ljuset för att bygga upp stämningen inne i tältet.

Men spelningen gjorde Polacheck sin första i Sverige och med tanke på konserten samt responsen kändes det inte som det var hennes sista.
Det är något med Polachek som känns väldigt älskvärt. Hennes låtar är både lekfulla i sättet hon sjunger dem på, men samtidigt också dramatiska. Det är mycket röst tillsammans med sången och arrangemangen oftast väldigt rytmiska. Det är väl det som gör det. Samtidigt är det bra poplåtar.
På scen blir det i alla fall väldigt effektfullt och samspelet mellan sångerskan och publiken blir här väldigt bra och tacksamt.
Som sagt, jag ser fram emot att Polachek kommer tillbaka till Sverige för fler spelningar.

Foto: Johan Alexed
Vad tyckte du?
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
DOLBY ATMOS
Share.

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i största allmänhet och mina husgudar är Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt som jag vill lyssna på mer än en gång.

Popmuzik Lover Patreon

SKICKA IN DIN MUSIK

Bloggen fokuserar i första hand på alla de musikinskick och förfrågningar vi får från våra Patreons. Som Patreon stöttar du bloggen samtidigt som du kan tipsa om nya låtar och artister att uppmärksamma.
Du kan läsa mer om upplägget med Patreon här, samt använda denna sida för att skicka in din musik.

Tack för att du är Patreon.

SUBMIT YOUR MUSIC​

The blog focuses primarily on all the music submissions and requests we receive from our Patrons. As a Patreon, you support Popmuzik while also being able to submit your songs to the blog.
You can read more about the blog's Patreon here, and use this page to submit your music.

Thank you for being a Patron.

Musikinspiration från Göteborg sedan 2011