Efter det kommersiella fiasko som albumet Introducing Sparks från 1977 blev, fick de frågan vad de skulle göra nu.
”Vi ska jobba med Giorgio Moroder”, svarade Ron Mael efter att ha blivit helt såld på Moroders arbete med Donna Sumer och singeln I feel love. Sagt och gjort. De letade upp den italienska producenten och började arbeta på det som skulle bli bandets åttonde studioalbum: No. 1 in Heaven. Albumet tog Sparks från deras mer teatraliska pop-rock till den mer elektroniska disco-eran.

Låten som än idag är ikonisk för albumet är titelspåret The number one song in heaven. Härligt lekfull och väldigt Sparks:ig. Med sina två delar, eller akter om man så vill, inleds albumversionen (tillika long version) låten pumpande och bygger filmiskt upp sig i tre och en halv minut innan den övergår till hi-nrg pop med ett rasande tempo. Det är galet, egentligen helt vansinnigt fel men ändå så rätt.
Singeln kör den snabba versionen rakt igenom och blev en hit på dansgolven. Inte etta kanske som titeln antyder, ganska långt ifrån om vi ska vara ärliga. The number one song in heaven hamnade på en 14:e plats i Storbritannien och femma på Irland.

När bandet sedan spelade in det enligt mig lysande albumet Plagiarism 1997 var det Jimmy Somerville som sjöng låten tillsammans med bröderna. Här var den stompande discoproduktionen omvandlad till stråkar och körer. Singeln släpptes också med en remix av Tin Tin Out som jag tyvärr missade att skaffa och grämer mig än idag över det.