Om det är någon som varit i helvettet och tagit sig tillbaka så är det väl ändå Demi Lovato. Låt oss hoppas att artisten funnit det inre lugn Lovato länge letat efter och genom nya plattan Holy Fvck släpper lös sina innersta demoner. Det har varit ett omvälvande år på många plan för sångarsken som numera betitlar sig den/det. Via en instagrampost skrev Demi sig fri från allt vad kön heter och begravde sitt popiga sound. Klädd i svart, läder, lack med båda fingrarna mot kameran gav den fingret till samhället, normerna och de strukturella fel som existerar i vår samtid. 

Då förstod vi kanske inte så mycket, och många var nog snabba med att döma att den var påväg nedåt igen. Men nu när Demi Lovatos åttonde platta släpps hör vi hur stjärnan slår sig fri från episk popballadry och hookiga Max Martin produktioner. För att istället ge oss head-banging solon, grymma gitarriff och ylande knivskarp sång. Men jag skulle nog ändå vilja säga att hon fortfarande rör sig i pop-sfären. Särskilt med tanke på att punkrock har fått en nyrenässans år 2022.  

Tittar vi tillbaka på Demis katalog har hon faktiskt alltid haft en rock-nerv, så hoppet till punkrock är faktiskt inte så långt. Men till skillnad från debutalbumet Don’t Forget som fortfarande hade ena foten i Disney Channel, skruvar Holy Fvck upp ungefär sådär 1000 procent. Tillsammans med stenhårda livetrummor och uppriktiga texter skildrar artisten episoder från sitt liv. För vissa artister kan en hel platta av livshistorier ibland kännas påklistrat och lite fiktivt. Men i Demis fall har vi så transparent insyn i stjärnans liv att varenda rad känns genuin och uppriktig. 

Låt oss gräva lite djupare i låtarna. Albumöppnaren Freak välkomnar oss in i ett distat ljudlandskap och bjuder på plattans första samarbete tillsammans med Yungblud. Här lutar sig Lovato mot allmänhetens besatthet av kändiskultur och gör skickliga liknelser med att känna sig som ett djur på cirkus. Plattans andra låt SKIN OF MY TEETH, kanske den bästa i mitt tycke. Är en ärlig skildring om sångarens missbruk, låten inleds med raden ”Demi lämnar rehab igen” där hon sedermera sjunger om svårigheten med att slå sig fri från sin sjukdom. Genom hela plattan leker artisten med tunga ljudbilder och kraftiga komp. Som exempelvis Substance eller den fräcka City of Angels som bjuder på ett galopperande poppunkögonblick. Om inte det är en låt i din smak så testa att slå på läckra Eat Me en storartad mittenfinger-låt till alla som inte accepterar en som man är. Innan vi lämnar de nämnvärda låtarna på plattan måste även Heaven nämnas som ett av samlingens starkare ögonblick. Gillar man pop borde ändå den här låten fungera utmärkt med sin lättsamma melodi. 

På topp är Holy Fvck en platta som skjuter i höjden. Men när Demi slår av på tempo och ger oss låtar som Happy Ending, 4 Ever 4 Me och Wasted känns det mest som att hon fyller ut plattan och gör den onödigt lång. Hela 16 spår är ändå ganska långt att kräva av en lyssnare att investera i tid idag. 

Den absolut klarast lysande stjärnan på albumet är Lovatos kraftfulla sång och närvaro. I slutet av dagen är den en sångerska och jäklar vilken gymnastik den utsätter sin sångröst för emellanåt. Dessvärre kan dock inte ens Lovatos röst lyfta en låt som Come Together. MEN det lilla tappet är förlåtet när jag innan fått avnjuta låten Bones med sitt bultande riff och Lovatos storartade refräng.

Om Holy Fvck är begravningen för Lovatos popmusik så är det här en djärv återuppståndelse. Obegränsat utforskar Demi rock-världen på sitt sätt och det känns både unikt och renodlat. För mig är det inget annat än sjävklart att detta är vad Lovato ska syssla med. Enda invändningen är att sångaren är något övertydlig med sin nya profilering och ger oss lite för mycket av detta intryck på samma gång. hade tjänat på att skala ned plattan med sisådär fyra eller fem spår.