EP-debuterande Zackarias Andersson är den 23-åriga indiemusikern från Göteborg som går sin egen väg. Under en femårsperiod har han inte bara lärt sig att producera och skriva musik utan även sjunga och spela gitarr. Med ett intresse för lyrik och film har musiken knutit samman hans kreativa ådra och möjliggjort ett helt nytt sätt att utrycka sig på. Något som blir väldigt tydligt på den sex spår långa minisamlingen Bortglömda saker. Här hör vi artisten blomma ut och visa sin melodiska begåvning och vasst spetsade penna. Zackarias här är helt klart någon att hålla ögonen på och självklart är vi bland de första att nosa upp denna lovande talang. 

Nu är det en dryg vecka sedan din debut EP ”Bortglömda saker” släpptes. Hur har du känt och har responsen varit? 

-Det har varit en så lång process att skriva den här EP:n. Totalt sett har jag skrivit låtar i fyra/fem år nu. Anledningen till att jag inte släppt musik tidigare är för att jag ville bli så bra som jag någonstans visste att jag kunde bli. Med andra ord vill jag inte ge ut något ”half-fastat” så jämsides skrivandet har jag lärt mig studioteknik. På ett sätt tror nog många att jag är gladare än jag är. Men det är fortfarande många delmål för mig i min karriär, så detta markerar snarare startskottet. Nu har jag etablerat min spelplan och nu ska jag jobba vidare på den. 

-Men för att återkomma till responsen så har den absolut varit helt grym! Det är kul att gamla vänner och folk genuint hör av sig, utan att egentligen ha någon anledning att göra det. Vilket betyder otroligt mycket. Därtill har även helt nya lyssnare hoppat in och hör även de av sig, vilket också är hur stort som helst. Så den enda känslan jag har är att det känns riktigt bra. 

Det låter som vi har mycket musik att förvänta oss framöver? 

– Absolut, jag har skrivit sjukt mycket musik. Den här EP:n består i huvudsak av låtar jag plockat från samlingen som någonstans bär på en röd tråd och berättar en historia. Men samtidigt skiljer sig låtarna en hel del och har på så sätt givit mig en ursäkt att jobba mer i en viss typ av ”produktions-värld” på varje individuellt spår. 

EP:n har alltså successivt vuxit fram över tid då och du har plockat ut det bästa? 

-Ja men så kan man säga. Sen vet inte jag om det är konventionellt eller inte. Egentligen är Beiga sömmar den enda låten som skrevs till EP:n. I det specifika fallet kände jag ett behov av att skriva en ny låt som kompletterade de andra. Men annars blev det som sagt att jag plockade olika låtar som kompletterade varandra. 

Det känns som att du lärt dig en hel del på vägen låter det som? 

-Precis, allting jag gjort är verkligen från scratch. På gymnasiet pluggade jag film men det var någonstans i trean som jag insåg att jag skulle hålla på med musik. Så under en femårsperiod har jag lärt mig att spela gitarr, sjunga och producera. Även om 18 år är rätt ungt så börjar många när de är 14-15. Med det sagt, när jag väl insåg att musiken brann så starkt kände jag att jag behövde komma ikapp (haha). När jag väl hade köpt min första gitarr satt jag säkert i fem, sex timmar om dagen för att nöta in de ”10.000 timmarna”. Idag känner jag dock att det är låtskrivandet jag vill fortsätta utforska. Det är absolut kul att kunna instrumentering, men kärnan i vad jag tycker är kul ligger i författandet. 

Vad skulle du säga att du lärt dig om dig själv att skriva den här EP:n? 

-Det är en stor fråga, men egentligen kokar det ner i att jag lagt sista pusselbiten i mig själv. Under hela min uppväxt har jag sysslat med kreativt saker som att skriva noveller till att studera filmkunskap, vilket fortfarande är en stor del av mitt liv. Men någonstans kändes det inte riktigt som att det satt helt hundra. Nu ska man inte lägga för stort värde i det man skapar, men musiken blev en stor del av min identitet. På något sätt är man ju ändå det man gör. 

Så när den här sista pusselbiten lades kände du dig omedelbart hel då? 

-Ja, när folk frågar vad jag gör på fritiden svarar jag stolt att jag skrev musik nu mera. Med det sagt blev det en helt annan helhetssyn på min tillvaro och livet i allmänhet efter insikten. 

Foto: Pressbild

När det gäller musikskapandet säger du att du utforskat producent-delen är du självlärd eller utbildad? 

-Min pappa är musiker och jag har den stora fördelen att kunna jobba i hans hemmastudio. Han är ingen mix-tekniker, men han kan grunderna i produktion så vi har tillsammans testat oss fram med olika typer av rigg och mickar osv. Det har varit väldigt mycket ”learning by doing”. Den enda kursen jag gått är en i rums-akustik. 

Men producerar du alting själv? 

-Ja precis, jag gör allting förutom att mixa själv. 

Imponerande att du skriver, sjunger, producerar och framför din egen musik…

-Jag är nog väldigt pedantisk när det kommer till min musik. Oftast har jag en tydlig vision om hur något ska bli, men resan dit kantas av nya upptäckter och lite misstag. Vilket i slutändan skapar något ännu bättre än ursprungsidén. Jag värnar alltså om processen och hade nog inte klarat av att ge den till någon annan. Såklart vill jag samarbeta med andra musiker i framtiden, men just nu känner jag att jag lär mig så mycket på egen hand. 

Du talar om att ditt musikskapande vuxit fram över en femårs-period, vilket ändå är att ha tålamod. Det känns som att du låtit processen ta tid och precis som du säger värnat om den? 

-Jag kände för visso rätt tidigt att jag gjorde en hel del bra grejer, men att man hörde mina inspirationer tydligt. Nu finns dom absolut kvar, men jag har slipat det mer åt mitt eget sound och hur jag vill att det ska låta. En process som alltid kommer fortgå, för jag tror aldrig att man är klar med att utforska sitt sound. För min del har det nog handlat om att jag har ett rätt bra filter och känt att nu är det ”bra nog”. Längst vägen har många vänner frågat när jag ska släppa kanske även tänkt att det aldrig kommer ske. Men jag har hela tiden varit väldigt bekväm med att det tar den tid det tar och jag vet att slutprodukten kommer bli bra. 

Först ut var singeln Beige Sömmar, som jag tycker är otroligt fin. Vad är storyn bakom den låten? 

-Den är en av de få som har en konkret anledning till att den skrevs. Det var mitt under pandemin och jag befann mig emellan jobb, samtidigt som jag och tjejen pratade otroligt mycket om att resa. Så en kväll när jag såg Call Me By You’re Name med musiken från Sufjan Stevens kände jag att jag ville göra min egen ”take” på att fånga den italienska landsbygden. Just den låten skrev alltså som en ursäkt till att befinna sig utomlands. 

Den känns väldigt drömsk? 

-Ja, det kommer väl från att jag skrev om en fiktiv semester och inte en faktiskt. Jag tänkte länge på hur jag i så få ord som möjligt kunde iscensätta känslan av att drömma sig bort till franska rivieran. Totalt sett gick låten faktiskt väldigt fort att skriva, jag visste att den skulle spelas in på måndagen vilket innebar att den skulle skriva på två dagar. Det är faktiskt första och enda gången jag satt en så hög och tydlig ribba för mig själv. 

Du pratar om att med få ord kunna skriva och beskriva någonting, det känns som att din musik fångar mycket metaforer och är poetisk. Vet du vart du fått ditt skrivande ifrån?

-Jag har väl alltid varit bra på språk och bra på att skriva. Oftast kommer dock inte texterna först. Uteslutande är det melodi och ackord först eftersom musik för mig är auditivt. Ljud är det som talar mest och jag är alltid intresserad av att utforska vilka känslor jag får av ljuden och musiken. Därefter kommer orden. Så med det sagt tror jag att jag har en rätt bra känsla när jag är något på spåren. Normalt skriver jag en mening i taget för att låta känslan växa fram, snarare än att skriva om just en specifik sak. 

Du pusslar lite mer då? 

-På ett sätt är det så, vissa låtar har tagit över ett år att skriva och vissa en veckan. Men jag låter saker ta tid. Rätt som det är åker jag buss en dag och så kommer det någon ny mening som gör att en annan mening får en helt ny innebörd. Vilket ofta resulterar i en klarhet sett till helheten där jag inser vad låten handlar om. Det tycker jag är den mest tillfredställande delen i att skriva musik, just när ett budskap uppenbarar sig självt. 

Precis för det känns som sagt att dina texter verkligen fått växa fram. 

-Tack. Men jag är enormt avundsjuk när jag läser intervjuer med Bob Dylan som skrivit låtar på någon timma. 

Foto: Pressbild

Du säger att det bästa med låtskrivande är att låta budskap uppenbara sig. Men är du någon ibland aktivt kan söka efter eller låter du det bara hända? 

-Lite mer ”go with the flow” och det som uppenbarar sig uppenbarar sig. Det är väldigt sällan jag söker efter någonting. Jag har skrivit otroligt mycket musik under de senaste åren. Nu har jag dock känt att det är locket på eftersom jag vill få ut allting jag skrivit.

I ditt fall verkar det inte vara något problem med att skriva musik då? 

-Nej, och jag har även skrivit en hel del efter att EP:n var klar. Men den största utmaning är ändå någonstans att välja låtarna. 

Är det någon låt på EP:n som du tycker varit svårare att skriva eller har alla fått växa fram? 

-Just EP-låtarna var nog alla ganska självklara och skrevs under självklara perioder i livet. Produktions-mässigt var Brevet svår att forma. Det tog många omgångar innan jag fick till den så som jag tänkte. Med tanke på att jag inte visste exakt hur man spelar in exempelvis gitarrljud så var det mycket pillande och klippande runtomkring.

Du säger att låtarna är skrivna under givna perioder i livet. Är det någon som är signifikant? 

-Min absoluta favorit på EP:n är Bortglömda saker, det är nog en av mina favoritlåtar jag skrivit ever. Av den enkla anledningen att den skrevs i perioden efter att jag och mina vänner tagit studenten och det började pratas mycket om framtidsplaner, jobb och livs-velande. Själv kände jag en enorm stress av allt detta, även om jag är en lugn person. Så låten blev mitt budskap till andra att stanna upp i vardagen, det finns tid för allt så länge man njuter av resan. 

Vi bryter helt och frångår EP:n vem är Zacharias Andersson, hur började du med musik och hur hamnade du där du är idag?

-Jag har försökt lokalisera länge när musiken började spela en stor roll för mig faktiskt. Min pappa har alltid varit musiker så musik har ändå varit en stor del av livet. Men det har alltid känts som det är hans grej och inget jag ska anamma. Själv har jag alltid velat göra något kreativt, så jag började skriva noveller som liten och intresserade mig för språk. Men det var först i högstadiet som jag kände att film var min grej och mer specifikt filmregissör och manusförfattare. Den drömmen höll i sig väldigt länge. Där hela kärlek till det egentligen började i filmmusiken och hur visuellt och musikaliskt kan komplettera varandra och skapa en så otrolig upplevelse. Men längst vägen såddes lite omedvetna musikaliska frön, jag lyssnade otroligt mycket på David Bowie som är en av mina stora inspirationskällor. Någonstans där insåg jag att sjunga var lite kul, men den stora katalysatorn var faktist en festresa till Rhodos. Något som är väldigt olikt mig, men jag följde med och upplevelsen var fruktansvärd (haha). Mitt i någon slags feberyra blandat med bakfylla låg jag på hotellet och tittade på ett band som heter Sticky Fingers. Där skedde en tydlig knäpp och jag greppade telefonen och ringde min pappa för att fråga hur mycket en elgitarr kostade. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle komma hem och lära mig elgitarr. Något som sedermera mynnade ut i en dominoeffekt där ackord och melodier började uppenbara sig. För att sedan låtskrivandet skulle haka på. En skolavslutning skulle vi köra Strövtåg i hembygden och jag kunde verkligen inte sjunga den. Vilket resulterade i att jag presenterade en egen låt som vi framförde istället. Komiskt nog när jag rotade igenom lite gamla grejer från dags-tiden hittade jag en lapp med frågan om vad jag ville bli när jag blir stor. Mitt svar var då att jag ville bli som pappa. 

Jag förmodar att pappa är stolt då? 

Absolut, men han har aldrig påtvingat något. Det är många som har ifrågasatt att jag går i pappas fotspår,. Men både han och jag är otroligt glada att vi kan dela musiken ihop. För vi gör ändå ganska olika grejer sound-mässigt. 

Du pratar om film. Något som känns väldigt centralt i ditt artisteri. Allt visuellt har varit riktigt imponerande. Hur har konceptet vuxit fram, var kommer inspirationen ifrån och gör du allt själv? 

Både ja och nej, det känns som mitt återkommande svar är ”learning by doing”. Men första singeln var Beiga sömmar och där var det otroligt viktigt att landa i vilken känsla jag fick av låten för att bygga upp ett visuellt språk. Min tydliga bild var hela tiden jag sittandes i solen med ett paraply. Så jag gjorde en storie-board och min tjej och jag åkte till Gunnebo och filmade en hel dag. Själva effekterna med retro-stilen växte dock fram under klippningen, men precis som med texterna vill jag fånga det visuella och auditiva. Inte att det behöver vara övertydligt, utan bara kännas som en helhet. I övrigt har jag faktiskt samarbetat en del med några andra för att få deras take på känslor och intryck. 

Om vi fokuserar lite på sound nu istället. Känner du att det är något som varit tydligt från början eller har det fått växa fram? 

Om man tittar på vad jag lyssnar på så har atmosfäriskt varit ett nyckelord. Något som med all säkerhet kommer från filmmusiken. Jag har oftast tilltalats av musiken som visas exempelvis i filmtrailers eftersom det är mer målande och drömskt. Vilket helt klart kommer försätta vara en del av mitt sound. 

Det känns som att Kent ändå agerat lite inspiration, både vad gäller text och sound, skulle du säga att det stämmer?

Jag kan säga att nio av tio personer som lyssnar på min musik nämner Kent. Uppenbarligen är det någonting. För att göra en lång historia kort var det dom som fick mig att börja skriva på svenska. Länge hatade jag just svensk musik passionerat, men efter att ha sett dokumentären som släpptes samma år som bandet splittrades fick jag ytterligare en knäpp. Egentligen tycker jag att svenska är ett ganska fult språk, det är väldigt oromantiskt och jag har väldigt svårt för vardagsrealism. Något som svenska verkligen behandlar. Men just Jocke Berg och även Håkan Hellström hade ett helt annat sätt att uttrycka sig som jag föll för. Men uppenbarligen är det något som påminner om Kent. 

Kanske rent av att tonen i din röst påminner lite, det behöver inte nödvändigtvis vara musiken. 

Så kan det mycket väl vara och jag tar det verkligen som världens största komplimang. Dock tycker jag det är lite komiskt eftersom jag inte hör det så tydligt själv. 

Hur ser ditt musikår 2022 ut, vad är tanken nu när EP:n är släppt? 

Der som jag tänker mest på är att komma ut och spela live och något jag längtar efter att göra. Jag hade lösa planer att ha en release-fest men sån tur var bokade jag inget för jag hade på känn att det skulle bli restriktioner. Men till sommarn är planen lite gig. Samtidigt som jag såklart skriver och kommer vara konsekvent med min släpp. 

Avslutande fråga, vad är det bästa tipset/ rådet du kan ge till andra musiker som vill ”lyckas” med sin musik? 

Det som kickstarta mitt engagemang var att våga inspireras av människor och även idoler. Har man en form av passion och är genuin kommer man hitta sin väg tillslut. Det behöver inte handla om artisteri, det kan innebära att köpa samma gitarr som sin favoritmusiker för att på så sätt få en kick. Så var inte rädd för att inspireras och man behöver inte veta sin grej till hundra från början. 

Finns det något mer du vill skicka med till de som lyssnar på musiken? 

Jag skulle vilja säga att jag låter musiken tala för sig själv och jag är otroligt tacksam för alla som lyssnar. Det kommer komma mycket mer framöver. 

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Artist (Astian), låtskrivare och deltidsskribent. Men framförallt musikälskare och här för att lyfta andra artister.