På debutalbumet målar Clara Klingerström upp en melankolisk berättelse om sitt svåra förflutna med psykisk ohälsa, misshandel och ångest. Rörande texter och enkel akustisk gitarr varvas med upptempo och regelrätt svensk singer-songwriter pop. Den överhängande känslan är dock att albumet hade behövt kortas ned för att skapa en rakt igenom engagerad och sammanhållande lyssning. Dock lovar artistens låtskrivartalang en lysande framtid.
Det kan inte ha gått någon omärkt förbi att Clara Klingenström slog igenom stort i årets upplaga av Melodifestivalen. Hennes slagkraftiga Jocke Berg-eska Behöver inte dig idag har i skrivande stund strömmats över 14 miljoner gånger. Därtill landat henne både en Rockbjörn och välkomnande in i finrummet av svensk pop. Debutalbumet Claras dagbok skildrar fragment från barndomen fram till sitt 26-åriga jag. Här ventilerar artisten öppet om ett svårt förflutet med både psykisk ohälsa, misshandel och ångest. Något som översatt till toner och musik gör att låtarna känns trovärdiga och skapar en svårslagen tyngd.
”Hur släpper man taget, vänder blad och går vidare efter flera år av kaos? I terapin pratade jag om att jag ville göra någon form av ritual eller begravning för de år som har varit. Då kom jag fram till att jag ville göra det här albumet. I och med att jag släpper den här dagboken så gör jag bokslut och går vidare till nästa kapitel i mitt liv”
Clara Klingenström
Det står helt klart tydligt att artister som Laleh, Annika Norlin, Veronica Maggio och Melissa Horn agerat förebilder. Texterna är vackert författade och uttrycket unikt. Som album att betrakta är dock 17 spår ganska långt och mastigt att ta sig igenom. Därmed inte sagt att låtarna som sådana är bättre eller sämre, troligtvis har många av låtarna varit otroligt viktiga för Clara att skriva och agerat terapeutiska hjälpmedel. Men med en så omfattande dagbok som artisten målar upp kan det finnas risk att lyssnaren inte riktigt orkar beta sig igenom allt. Vilket såklart är riktigt synd.
Som singlar att betrakta är Behöver inte dig idag, Liv och förra veckans Se mig, bara se mig några av plattans starkaste poplåtar. Men som mest berörd blir jag av Pappas begravningslåt som beskriver saknaden efter en fader och hur komplicerad relationen till ens föräldrar kan vara. Andra riktigt berörande stunder på plattan är Är vi lyckliga, Hem och Tårarna i halsen med sitt melankoliska munspel. I sina bästa stunder skimrar albumet och gör Clara till en given stjärna, i sina sämre blir det tyvärr lite segdraget.
Med en otrolig potential kan vi med all säkerhet vänta oss storverk i framtiden. Men Clara hade helt klart vunnit på att skapa ett mer kompakt album för att få en mer jämn nivå.
