Taylor Swift återvänder till den kommersiella popens värld efter en vistelse i folkmusiken. På hennes tioende album Midnights trollbinder sångerskan lyssnaren med tretton otroliga låtar. Ljudbilden är drömsk och sounden hämtar inspiration ifrån en rad genrer. Allt smälter samman till Swifts alldeles unika sound. Det är en ynnest att få samexistera i samma århundrade som denna visionär.
Hon kraschade Spotify! Taylor Swift återvänder till den kommersiella popens värld efter de tvådelade folk-inspirerade albumen med Midnights.
Det är en av 2010-talets popmysterier att varje album från en större artist ska kännas som ett pussel som ska lösas. Vad hände med den klassiska tre-årscykeln och gammal god marknadsföring innan release? Istället ska brödsmulor läggas ut och visuella ledtrådar gradvis bygga spänning på sociala medier. Fansen spekulerar och formulerar egna teorier om vad som är på väg att hända. Tidskrifter och nöjessidor snappar upp och skriver artikel efter artikel med potentiella förklaringar. Ibland pågår det till och med längre än själva albumets besök på topp-listorna. Inför Taylor Swifts 10: e studioalbum, Midnights har informationsflödet svämmat över, på den nivå att ögonskuggans färg konspirerats om.
Det är oundvikligt att inte fascinerade över hur popfanatiker världen över spenderar timmar över att fundera på Swifts nästa drag på schackbrädet. Det senaste åren har stjärnan varit en mästare på att leverera ett konsekvent kvalitativt varumärke i en värld där hundra tusen nya låtar läggs till streamingtjänster varje dag. Hennes skarpast laddade vapen är att hela tiden återuppfinna sig själv och bryta ny kreativ mark. Men framförallt ge oss otroliga poplåtar! Och jag säger det redan nu så är det sagt, på Midnights levererar Taylor sitt bästa elektronisk popalbum hitintills i karriären.
Genom filtrerade synthar, dubstep-influerade basgångar, trap- och houseinspirerade beats samt effekter som förvränger hennes röst till oigenkännlighet (speciellt på låtar som Midnight Rain och Labyrinth) är albumet skimrande pop-perfektion. Med samma lättsamhet som på Folklore och Evermore är Midnights diskret men ändå distinkt i sitt sound. Det är ett album som orubbligt handlar om att berika trumhinnan med den typ av neonfärgade hits som popstjärnan gav oss på
Älskar du Swift i hämndlystet tillstånd spola fram till Vigilante Shit och Karma. Den senare bjuder på verser riktade mot hennes gamla fiender Kanye West och Scooter Braun. Där Barun får utstå lite till och omnämns som ”spiderboy” när sångerskan sjunger ”väver dina små nät av opacitet, mina pengar gjorde din krona”. Vigilante Shits ska tilläggs låter inte alltför långt ifrån något Billie Eilish hade kunnat ge oss på sitt debutalbum. Kanske är det självförtroendet i Taylors röst som är den länkande faktorn i Midnights. Swifts låtskrivande är som alltid fyllt av subtila och briljanta inslag. Om det så är i ögonblicket på Question …? när hon beskriver ett berusat samtal. Eller i You’re on Your Own, Kid’s skildring av en numera berömd Swift som återvänder till sin hemstad och känner sig som en baldrottning är det ett album som är moget, samlat och coolt. Men det är också packat med fantastiska låtar! Som alltid hade man velat förutsäga vad Taylor Swift kommer att göra härnäst, men det svaret har bara artisten än så länge. En sak står dock klar, hon kommer aldrig sluta överraska, göra musik och dessutom skrivas in i historieböckerna som vår tids största popartist. 
