Om det är en artist man alltid kan lita på ska leverera bra poplåtar så är det Carly Rae Jepsen.
Hon är inte riktigt artisten som levererar några nyskapande låtar direkt eller göra något revolutionerande med sin musik. Hon gör bra poplåtar. Det behöver egentligen inte vara svårare än så.

När kanadensaren nu släpper sitt femte album The Loneliest Time är det just bra poplåtar vi får. Vissa är lysande, så som singlarna Talking to yourself, Beach house och titelspåret som är en fantastik disco-duett tillsammans med Rufus Wainwright. Andra är bra, så som Bad things twice och Far away. Personligen tycker jag dock att Jepsen blir som bäst när hon är mer emotionell som på den magiska låten Bends.

På det hela är det som sagt ett ganska trevligt album. Det är allt som oftast härligt medryckande och vi får en ljudbild som är likt en mix av 70 och 80-tal. Det är funkigt och disco ena stunden och läckert synthigt nästa. Vilket alltid är något som jag personligen går igång på. Men det glimrar aldrig riktigt till för mig. Den där stora hiten saknas och produktionen blir i ärlighetens namn lite platt här och där. Det blir inte den där lyxiga popen som jag så gärna hade velat att Jepsen levererade. Det är lite som hon nöjer sig med att sitta i skuggan av Taylor Swift eller Kylie Minogue och inte vill satsa på att vara den popdrottning hon någonstans skulle kunna bli. Att hon är den där charmiga kusinen som man gillar att umgås med, men som man vet aldrig kommer nå tronen. Vilket är synd, för det känns alltid som Jepsen nöjer sig lite för lätt. Potentialen och låtarna finns ju där, vilket vi definitivt sett på hennes tidigare album.

För mig blir The Loneliest Time som sagt ett bra album. Inte det där fantastiska popalbumet som skulle sätta Jepsen på en ny nivå. Men jag får nöja mig med en knippe bra låtar och att det alltid är trevligt att spendera tid tillsammans med sångerskan.

Här kan du även se en härlig intervju med Carly tillsammans med Zane Lowe på Apple Music.