John Mayers sätter sig i sin DeLorean och tar oss tillbaka till 80-talets varma och softa studiorock på hans senaste album Sob Rock. Det blir en behaglig nostalgitripp från en numera solblekt tid.
Att lyssna på John Mayers åttonde album Sob Rock är som att sätta sig i sin DeLorean och ta sig tillbaka till 80-talets varma och softa studiorock. Musiken som både han och jag själv för den delen växte upp med. Jag kanske inte var lika mycket för den gitarr-onani som Mark Knopfler och de andra körde med då, men jag uppskattade den där mjuka känslan i låtarna som lite kännetecknar FM-rocken. Det är just precis det som Mayer återskapar med sin musik. När många unga artister idag som inte ens var födda under årtiondet skapar 80-talsmusik så låter det så mycket mer 80-tal än det ens kunde låta då, för tekniken fanns inte. Men Mayer lyckas pricka precis rätt i produktion och arrangemang när han här återskapar sitt 80-tal 40 år senare. Kanske just för att han var med när det begav sig. Heck till och med omslaget är som hämtat från 10-kronorsbackarna på en second hand-affär idag.
Låtarna på Sob Rock är den där typen som kanske inte skulle slå sig in på singellistan, men samtidigt är det låtar som man definitivt uppskattar när man lyssnar på dem. Det är låtar om att sakna den där någon och soundtracket till att göra just det är en elgitarr och mjuka synthar och behaglig rytm. Det är den där perfekta middagsmusiken för den nostalgiske 60- och 70-talisten. Den som vill att musiken ska låta som den alltid gjort (för att man slutade lyssna på nu musik efter 1987) och ändå vill ha något nytt. Då är Mayes 80-tals-universum från i år väldigt fint att stiga in i.
