Det blev männens dag att ta plats när Melodifestivalen drog igång för säsongen. På både gott och ont.

Men innan jag går in på detaljer, så tycker jag att SVT verkar ha gjort det bästa av situationen för programmet när vi nu är mitt i en pandemi. Att köra hela säsongens sex avsnitt från Annexet i Stockholm gav ändå ett lyckat resultat. Låtarna kom fram ordentligt. Scennerverna fanns där även om det inte fanns någon publik att vara nervös inför, och nu kan producenterna fokusera på det programmet faktiskt är: TV-underhållning.
Själv har jag aldrig märkt i rutan att turnén i sig gett något mervärde för tittaren. För staden programmet besöker och de medverkande, absolut. Men om man sänder från en hockeyrink i Umeå eller Malmö gör varesig till eller ifrån i TV.
Så formatet i årets Melodifestival känns ändå bra, så här långt.

Men låt oss börja med programledarna.
Lena Philipsson är som vanligt ett fullblodsproffs. Hon kan ta kamera, leverera repliker, även om de kanske inte var det bästa materialet hon hade att leverera denna gång. Men med charm, cynism och framförallt shownummer, lyckades hon ro i hamn premiären med bravur. Det är tyvärr också här, i mellansnacken, som det framgår tydligt att det saknas en publik. Det blir inte riktgt den där adrenalinkicken som hade lyft det hela ett litet snäpp.
Om jag inte var orolig för Lena, så är jag mer orolig för att vi ska behöva dras med Christer Björkman i sex hela veckor. Han kan sin sak. Han har en bra röst för artistpresentationerna inför låtarna. Men det som lyser igenom allt för mycket i rutan är hur han njuter lite väl mycket att vara framför kameran.
Det kanske låter elakt, men jag får en olustig Trump-känsla i munnen av karln som tar varje tillfälle han kan att bara synas. Allt fokus skulle vara på honom i green room istället för artisterna, eller hur han står som staty i Livrustkammaren. Hade det varit helt med glimten i ögat hade jag kanske tyckt det var lite kul. Men nu är det istället äkta ”se mig” behov likt en hund eller ett barns konstanta bekräftelsebehov.
Samtidigt tror jag tyvärr att de på SVT kände att ”ja, ja, det är hans sista år, låt honom hållas”, för någon på SVT borde väl annars ha haft vett att säga ifrån att detta inte ser superbra ut..?

Musiken då?
Att alla kvinnor föll i den första deltävlingen var väl lite vad det var om jag ska vara ärlig. Kadiatou hade en modern och bra låt som hon inte levererade. Jessica Andersson hade en schlagerlåt som tyvärr kändes daterad och möjligen att det kunde ha varit Andra Chansen för henne för den goda sakens skull, men inget jag direkt grät över att den inte gick vidare.
Nathalie Brydolf hade det bättre numret och framförandet, men den sämre (eller tråkigare) låten.

Min favorit för kvällen var dock Paul Rey, som hade säsongens första hit med The Missing Piece. Bra låt, snyggt nummer och närvaro. Det var mest synd att han inte åkte direkt till final med låten. Då blev det istället Arvingarna som drog det längsta stråt med den klämmiga Tänker inte alls gå hem. Inte en ny I do om jag ska vara ärlig. Men jag förstår att folk uppskattade den.
Att Lillasyster gick till Andra Chansen bevisar väl än en gång hur mycket folk ändå uppskattar rock i landet. Det är inte dåligt, men det är inte min musik. Dock hade Melodifestivalen mått bra om vi fick mer… riktig hårdrock kanske? Inte bara den schlagerfierade pop-rocken. Ett par starka rocklåtar varje säsong och jag garanterar att vi skickar en rock / hårdrockslåt till Eurovision ett år.

Danny då? Han är ju inte här för att vinna. Jag kan inte tänka mig det i alla fall. Utan mer att promota ännu en krogshow när pandemin är över. Danny bjuder som vanligt på show och denna OK GO version av Jamiroquais Virtual insanity-video är både underhållande och smart. Låten är som lightdrickan av en tidigt outgiven skapelse som skulle kunna ligga kvar i Oskar Linnros byrå.

Tycker ändå den summerar första avsnittet ganska bra. Det var inte säsongens bästa låtar. Det är lite det vi fick samtidigt som vi vet att både artisterna och programmet kan leverera bättre. Framförallt så kanske vi kan slippa de fejkade applåderna till nästa avsnitt? Det är inte en Scooter-låt vi upplever, utan ett publiklöst underhållningsprogram. Låt det vara så då.

Förhoppningsvis höjs musikribban mer inför andra avsnittet. Då hoppas jag också att Oscar Zia och Anis Don Demina tar ordentligt med plats så Björkman håller sig till det han gör bäst – presentera låtarna.

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i allmänhet och husgudarna är inga mindre än Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång.