Men visst föll bitarna på plats denna veckan?
Jag tyckte i alla fall det var ett stort kliv upp när det gällde både låtar och manus.
Personligen fick jag årets godaste skratt under syntolkningsinslaget. Det var precis min typ av humor och jag tycker Jesper Rönndahl är grym på att bjuda på sig själv. Visst, ibland blir det kanske inte helt lysande (som förra veckan), men som sagt, denna vecka var det mer träffar än bommar, om man så säger.
Sedan var Farah Abadi som vanligt den trygga kaptenen som styrde hela skutan med säker hand.

Musikmässigt var det som sagt en förbättring från förra veckan.
Personligen hade jag genast två starka favoriter från kvällen. Först Melanie Wehbe och hennes sjukt snygga låt och framförande av For the show. Vilken stjärna ändå! Hon verkligen ägde scenen, som var effektfullt ljussatt. Och den rösten. Imponerande!

Den andra favoriten var Air med Marcus & Martinus. Snyggt suggestiv, med en dansproduktion som andades 90-tal. Sedan var bröderna supertighta på scenen. Men det är såklart stor skillnad när man ändå stått på scenen de senaste tio åren. Detta skulle jag kunna skicka till Liverpool utan att skämmas.

Sedan växte Paul Rey ännu ett steg med den medryckande singeln Royals. Det kändes som han verkligen behövde denna mer fartiga låt för att hitta tillbaka till publiken igen. Så han inte bara blev ballad-Paul. Bra radiopop och Paul lyckades även han äga scenen.

Casanovas dansbandspop var ändå ganska härlig. Grym refräng som påminde om Linda Bengtzings E det fel på mej? För oss som ändå gillar klassisk schlagerpop så var det utdelning ikväll. Att den slutade sist var dock inget som kändes konstigt i detta startfält. Jag kan köpa att det är med någon form av dansbandspop i tävlingen. Det är ju trots allt en ganska stor genre i Sverige.

Nordmans Släpp alla sorger kändes väl som… Nordman. Gillar man duons nyckelharpspop så levererade de och att de kom till semi tillsammans med Wehbe kändes väl rättvist.
Även om Ida-Lova verkar vara världens charmigaste och finaste, så tyckte jag Låt hela stan se på var en av kvällens svagaste ögonblick. Inte dåligt, men inte direkt kul heller. Samma kände jag under bidraget Sober med Laurell. Inte dåligt det heller, men lite generiskt och inte den där låten där melodin verkligen fick stå ut. Med andra ord, så var det rättvist att dessa fick se sig besegrade av de andra ikväll.

Resten då? Jo men Afro-Dites tolkning av Svenne & Lottas Bang en boomerang var härlig dramatisk disco. Den kan allt blåsa liv i den klassikern på dansgolven igen. Jag vill i alla fall ha den i min Svensk Pop-spellista.
Lagom fnissigt med programledarnas rosting samt när Jesper är på Vänermuseet och pratar om landets största insjö.

Jo, men som som sagt. Klart bättre program och starkare startfält som utmynnade i att vi fick två starka låtar till finalen och en riktig stark till semifinalen. Bra jobbat, alla.