Något jag unnar alla artister är framgång. Jag blir hjärtligt glad när en artist når en milstolpe i karriären och kan ta nästa stora steg i sin utveckling. Speciellt tycker jag det är roligt när artister som jag själv intervjuat eller upptäckt på ett tidigt stadie når de där nivåerna.
Det var tillexempel superkul att kunna vara en av de första som intervjuade Ace Wilder ett år innan hon var med i Melodifestivalen. En artist som inte många tittade åt innan den tävlingen, men som slog igenom stort med Busy doin’ nothing.
Eller hur jag träffade Miriam Bryant en regnig dag på ett café i Göteborg, där hon fick berätta mer om sin debutsingel Finders, keepers. Vad som hänt med henne efter det har väl de flesta koll på vid det här laget.
Samma gäller såklart Håkan Hellström. En artist som jag i och för sig aldrig träffat via bloggen, men jag tyckte det var imponerande att han fick möjlighet att spela på Ullevi den där sommaren 2014. Bara att han kunde gå från Slottsskogsvallen till den där betongbunkern på Skånegatan var ju en stor fjäder i hatten för honom.
Där och då var det charmigt att killen från Göteborg fick ställa sig på landets största arena och skapa allsång, för det var väl ingen som kunde tro att han som ”inte ens kan sjunga” kunde få 70.000 personer att just sjunga med under den där varma sommarkvällen.
Det är som sagt charmigt när man gör något nytt och oväntat en gång. När man får bli överraskad och känna att ”fan, detta funkade ju”.
När Håkan nu släppte biljetterna till sitt 20-årskalas på Ullevi nästa år, gör han det med fem utsålda Ullevi-spelningar i ryggen. Det är inte längre en fråga OM han säljer ut, utan mer hur snabbt.
Mycket riktigt sålde den första Ullevispelningen ut på några minuter och det lades till inte bara en, utan två spelningar. En dagen efter och en två månader senare.
Det är ju absolut kul för Håkan att det går bra för honom. Det är dock inte framgången för Håkan som stör mig i allt detta.
Jag blir istället så sjukt provocerad när Håkan skriver i sitt pressmeddelande ”Hoppas att några av er kan ta sig dit.” -Som om han inte vet att han är en av Sveriges största artister och förstår att han skulle kunna göra typ fem spelningar i den där betongbunkern och folk skulle ändå komma. Det blir liksom inte charmigt längre utan bara löjligt. Håkan lär inte ha direkt dålig koll på sitt varumärke, så varför låtsas vara naivt ödmjuk och ny i gemet efter 20 jävla år?
Det är en sak om säg Viktor Olsson hoppas och ber sina fans och följare komma till Pustervik för hans konsert den 28:e September. Det är troligt att många kommer, men ändå inte självklart att det säljer slut. Där vill jag verkligen unna honom att det blir succé. Att folk kommer dit och han kan titta tillbaka på Pustervik-spelningen och glatt känna att ”fan, jag gjorde det!”
Men är det som sagt dags för spelning nummer sex, sju och åtta på Ullevi är den där naiva charmen borta. Det är rutin. Rutin som jag ändå unnar Håkan. Men som sagt, låtsas inte att du är förvånad över att folk vill se dig…
