St. Vincent – eller Annie Clark som hon egentligen heter – har alltid funnits lite i periferin för mig. Ingen artist som jag tagit mig tiden att lära känna ordentligt, men samtidigt så har jag sällan varit besviken när jag hört henne. Såg henne för en herrans massa år sedan som förband till Miike Snow på en liten klubb här i Göteborg. Saker jag nästan helt glömt bort.

Periferikänslan förändrades med nya albumet Masseduction. Ett album som sångerskan skapat tillsammans med Jack Antonoff vid rodret och som blev skivan som fick mig att på allvar få upp ögonen för henne.
Så vad är bättre att fördjupa denna relation än på en scen under Way Out West?

På scenen finns två Muppets-liknande män som är helt själlösa. De är där. Spelar sina instrument och gör inget större väsen av sig.
 Då är det kvinnliga basisten och St. Vincent själv mer färgstarka.
De levererar puls och energi. De får igång publiken och även om St. Vincent likt Grizzly Bear kan flumma ut lite i låtarna så blir det aldrig tråkigt eller ointressant.

Där är väl den stora skillnaden mellan en okej konsert och en riktigt bra. Den engagerar även i dess svagaste stund.
Detta var helt klart energin som behövdes för att lyfta torsdagen ett stort steg upp.