Första gången jag såg Grizzly Bear var under just Way Out West 2009. Då i ett varmt Linné-tält och med den lysande Two Weeks som dragplåster.
I fjol släppte Grizzly Bear albumet Painted Ruins efter att ha haft en paus sedan album och turné 2012. Jag träffade bandet i Stockholm för en intervju där vi pratade mycket om det politiska läget i USA, men även arbetet med nya skivan. Det var helt klart en smått frustrerad grupp som bad om ursäkt över det kaos deras land skapat.
Idag var det dags för bandet att ta sig ann Way Out West för andra gången och denna gång har de fått lämna Linnétältet för Azalea-scenen.
För mig är väl Grizzly Bear ömsom vin och ömsom vatten. De är bra när de inte flummar ut allt för mycket. Visst det kan vara charmigt det också, men ofta inte så engagerande. Just engagemang saknade jag idag. Det sprakade aldrig till från scenen tyvärr och det kände lite synd. Jag hade velat att de lyfte ett litet snäpp extra för att detta skulle gå från okej till bra eller mycket bra. Visst, publiken tänder till när de kör just Two weeks, men det är en ganska lång uppförsbacke för att komma just dit.
