Låtarna på EP:n Delarna har formats ur det enkla. Att kombinera vardagens alla måsten med viljan att skapa låtar – eller som Ida Kjellberg själv säger:
”I en vardag med lite tid över fick projektet devisen gör det bara – allt från att skriva fram texterna, sätta melodispråket och spela in i studion. Det var så oerhört tillfredsställande.”
Fyra låtar blev det, samt ett outro, tillägnad sångerskans morfar.
Låtarna är formade tillsammans med Anton Alvin. Det hela är avskalat och behagligt. Musikens grund bygger på piano och kontrabas, som sedan förstärks av elektroniska trummor och synthar. Det hela får en behaglig jazzkänsla över sig, samtidigt som det elektroniska ger den där filmiska känslan över musiken. Lite som de arrangemang kompositören Craig Armstrong skapar, något som jag personligen uppskattar.
Över låtarna ligger som sagt Idas sång där hon behandlar uppbrott, födelse, identitetsförvirring och åldrande. En EP som tar upp tankarna kring livet i stort skulle man kunna säga. I all enkelhet.
Främst blev jag imponerad av låten Gamla händer. En vacker berättelse om åldrandet till ett snyggt arrangemang som bygger på ett taktfast trumslag som får det att kännas som tiden som går. Till detta får vi det behagliga pianospelet som lyfter fram Idas mjuka sång.
Om låten berättar Ida:
”För ett par år sedan fick jag en flygel av min farfar. Jag skrev låten på den, om hans tid på instrumentet. Med inspiration från den monotona produktionen av Amason, tillsammans med Frida Hyvönens berättarförmåga, är låten ett rakt fram försök att sjunga om åldrande och arv.
Och vad som händer när ditt minne som finns kvar är i dina händer.”
Ida Kjellberg
