Jag har funnits på Twitter sedan 2009 och har egentligen tyckt att det varit den roligaste plattformen av de olika sociala medierna. Kanske för att det var ett perfekt format. Korta inlägg, där folk interagerade med varandra redan från start. En av anledningarna till det var så, var att få personer då använde på plattformen, så känslan var lite som att ”alla kände alla”.
Med åren växte Twiter och någonstans 2013 exploderade plattformen. Alla var där, på gott och ont. Allt från artister, skådespelare, politiker, ”vanligt folk” och stora varumärken. Det var också i den vevan som trollen började dyka upp och den ganska familjerna stämningen på plattformen gick sakta men säkert från trevlig till aggressiv över några år. Åsikter som tidigare kunde bemötas med ett ”Hur tänker du nu?” blev istället ”Din jävla hora! Jag hoppas dina barn slaktas av en islamist!”
Min bubbla på Twitter blev mindre och mindre med åren. Jag började blocka folk som var allt för högljudda, aggressiva eller rent utav medvetet korkade. Jag fasades över alla kommentarer jag skulle möta om jag öppnade en tråd. Det var inte längre roligt att vara på Twitter, även om jag fortfarande älskade formatet och den snabba flod av information som den plattformen ändå ger.
När så Elon Musk köpte upp Twitter och lät det bli en ”plattform för åsikter”, där alla fick härja fritt så länge de inte kritiserade honom, kändes det som att det var dags att gå vidare. När Twitter blev X var det liksom spiken i kistan.
Tillslut får man fråga sig som person och som varumärke – som Popmuzik någonstans ändå är – ”vill jag finnas på denna plattform”. Vill jag att mitt varumärke och jag själv ska förknippas med allt det hat som idag existerar på plattformen? För någonstans tycker jag personligen, att om man finns på ett ställe som osar hat och hot, så är man själv en del av problemet. Även om ens avsikt inte är det, så lyfter man tyvärr fram en plattform som är det.
När Twitter blev X tog jag bort möjligheten att dela inlägg från bloggen via Twitter. Loggan var ju en fågel och den hade Musk skjutit ihjäl, så den behövde ju inte vara kvar. Mina egna delningar från bloggen hade sedan ett tag flyttats över till Mastodon, som i sig är samma typ av mikrobloggsplattform Twitter en gång var, men just nu inte lika hatisk. Det finns massa andra problem med öppna plattformar – att enkelt kunna skapa ett konto är ett av dem. Någonstans ska du absolut kunna vara anonym på en plattform. Men jag anser inte att du ska kunna vara anonym på det sättet att du står utan ansvar för det du säger och gör där. För det är just det som tyvärr förstört Instagram och Twitter för mig, att folk lätt kan skapa konton, sprida spam och dynga för att sedan skapa ett nytt konto när de stängts ner. Det finns inget ansvar från plattformen och användaren behöver heller inte ta något när de tio minuter senare kan återuppstå med åtta andra siffror efter namnet.
Men som sagt, just nu är Mastodon det bättre formatet för att mikroblogga och det stället jag kommer att vara aktiv på.
Just nu är är min privata och bloggens konto på Twitter… förlåt, X vilande. Kontot finns kvar, men det används inte. Jag kommer väl i det närmaste att klicka på den där ”inaktiveringsknappen”, även om det är lite vemodigt. Jag har ändå en härlig skara följare där och som sagt, i grunden älskar jag formatet.
Men jag känner att kunde jag bygga upp den skaran på Twitter, så kan jag bygga upp den även på Mastodon. Jag älskar redan Mastodon och dess användare, även om jag bara varit där i någon månad. Jag känner samma ”alla känner alla”-känsla där som jag gjorde på Twitter för 13 år sedan. Vilket faktiskt är väldigt härligt. På Mastodon vågar ju folk interagera med andra, utan att få en harang om vilken jävla idiot man är och att man borde dödas, som tyvärr händer dagligen mot många på X.
Jag tänkte att du kanske ville veta. Varför jag inte är så aktiv på Twitter längre, varesig som Popmuzik eller som Johan. Jag är som sagt mer aktiv på Mastodon.
Du hittar mig på mastodon.nu-servern:
