Det finns en hel del låtar som heter just The Power of Love. Bland annat så släppte Huey Lewis and the News en låt med den titeln 1985. Då som del av soundtracket till filmen Back To The Future. Men de två kanske mest kända och främsta låtar med titeln The Power of Love släpptes 1984, ja faktiskt under samma månad det året.
Den brittiska gruppen Frankie Goes To Hollywood släppte debutalbumet Welcome to the Pleasuredome i Oktober. Ett album som avslutades med balladen The Power of Love, som sedan släpptes som singel månaden efter för att då bli en etta på den brittiska topplistan i en vecka innan välgörenhetssingeln Do they know it’s Christmas med Band Aid släpptes och slog alla möjliga försäljningsrekord.
Samtidigt under Oktober det året släppte den amerikanska sångerskan Jennifer Rush (Heidi Stern) sitt självbetitlade debutalbum i sitt hemland Västtyskland. Även detta album avslutades med en ballad som hette just The Power of Love. Då blev den dock ingen större hit när den släpptes som singel i hemlandet under December det året. Det dröjde till sommaren 1985 när låten lanserades i Storbritannien som den sedan slog igenom och det ordentligt.
Under hösten låg låten etta på singellistan i fem veckor och The Power of Love blev den bäst säljande singeln under 1985 i Storbritannien. Wow!
Även ute i Europa blev singeln en stor hit. Den intog förstaplatsen i fyra länder, samt att den blev trea här hemma i Sverige. Det var bara i Frankrike (32:a plats) och i USA som låten inte riktigt flög. I USA hamnade den på en 57:e plats på Billboard Hot 100, vilket kanske får ses som ett hån mot denna fantastiska låt.
Men det Jennifer Rush inte lyckades med, skulle den kanadensiska sångerskan Celine Dion göra bara åtta år senare.
1993 spelade Dion in en cover på Rushs låt tillsammans med producenten David Foster. Låten släpptes inför julsäsongen och blev omedelbart en stor hit. Etta i USA, Kanada och Australien. Här i Sverige blev låten sexa samt fyra i Storbritannien.
Vilken version som är den bästa är nästan svårt att säga. Celine har ju en helt magisk röst och Fosters polerade produktion är som alltid perfektion. Men Jennifer Rush har ett vemod i rösten som inte Dion besitter och produktionen mer svävande och vacker när den sakta men säkert byggs upp. Jag skulle nog säga att de är två 5/5-versioner av samma låt.
Vilken version är din favorit? Dessa två eller någon av alla andra tolkningar av låten som släppts genom åren?
