Eurovisionframgången Sam Ryder har onekligen en färgstark personlighet, men när han äntligen får chansen att visa upp hela sin musikaliska palett känns det som låtarna blir anonyma. Artisten målar brett och spänner över en mängd genrer vilket bidrar till förvirring och det känns snarare som om plattan blir ett försök att hitta hans sound när singeln SPACE MAN bär på facit för det unika som Sam står för. Insvept i tillrättalagda produktioner och kliché-artade textrader får plattan dessvärre ett väldigt svalt mottagande.
Så var det äntligen dags för Eurovisionframgången Sam Ryder att få visa oss hela sin färgstarka musikaliska palett. Personligheten har han redan påvisat är regnbågsfärgad och skruvad på ett alldeles underbart och fantastiskt sätt. Men personligheten backar inte riktigt upp det faktum att låtarna inte når hela vägen fram och emellanåt blir anonyma.
Sett till sångarens karriär har han skutits ut i rymden på rekordtid. Från att lägga upp covers på Tik Tok, där den söta skäggbeströdda Sam fångade Alicia Keys uppmärksamhet. Till att sedan, på Eurovision i maj, nästan vinna hela schabraket efter år av bottenplaceringar för hemmanationen är beundransvärt. Som en blandning av Elton John och Queen var SPACE MAN en rörande låt om hjärtesorg dömd att kretsa kring samma omloppsbana, men inget på albumet når samma dignitet.
Ljudmässigt kastar sig Ryder mellan ballader, EDM-produktioner, storartad arena-rock och charmiga inslag av Ed Sheeran. Sångaren testar flitigt genrer över de fjorton spåren, men det är i stort sätt inget som fastnar på min trumhinna. Underhållande, visst! Och stundtals så pass positivt att det kan vända en grå dag till något ljusare. Men letar ni efter tyngd och meningsfullhet är det här inget album för er. Två bättre stunder är dock Ten ton och den upplyftande Somebody. På dessa två spår kan jag i alla fall uttyda den Bowie, Queen och Elton känsla som fanns i genombrottet. Visst, Ryder är en familjevänlig popstjärna med en självbekänd allergi mot ordet ”cool”, men jag tänker ändå att publiken vill ha något som känns uppriktigt och värme. Artisten äger gladeligen det faktum att hans fan kallar honom en golden retriever och vill som sagt inte vara cool. Men det är samtidigt är synd. För Sam Ryder är cool i sin egenhet och hade han ägt det mer kanske albumet hade blivit mer i samklang med vad sångaren utstrålar på scenen och i sin personlighet.
Trist nog känns det som att det är väldigt lite Ryder och mycket polerad popindustri som får lysa igenom på There’s Nothing But Space, Man! Pop-brittatninen har satt klorna i deras största virala framgång i år och därigenom tryckt ut en platta som drar nytta av det faktum att musik numera styrs av sociala medier. Även om låtskrivarna till SPACE MAN bidrog med flertalet andra spår på albumet, finns den låtens elegans ingenstans att återfinna. Vad jag finner är klichéer så tandlösa att det får Ed Sheeran att se ut som en poet. Sorry. Tittar vi närmare på en låt som Tiny Riot, med sin Rag’n’Bone Man-boomclap, finner vi rader som ”om fjärilar kan använda sina vingar att vända vinden till orkaner så kan du och jag bryta oss loss från kedjor”. Jag menar, kom igen!
Som allra starkast lyser Sams magiska stämma dock på de mjukare balladerna såsom All The Way Over eller Whirlwind som talar om ångest och hängivenhet. Även Lost in You lyckas beröra med sin stämsång och kärleks-nerv. Annars finns det inget annat än utfyllnad och space på den här plattan som titeln antyder. Vilket är otroligt tråkigt att säga.
Följ Sam Ryder på sociala medier.
