Cornelia Sojdelius är nu aktuell med sitt fjärde album Unarmed in this Spacetime, som släpps under artistnamnet som är rätt och slätt Cornelia. Här bjuds vi på 10 spår av atmosfärsik pop i ett elektroniskt ljudlandskap. Vemod växlas med behagligt medryckande poplåtar och över det hela hör vi Cornelias mjuka sångröst.
Jag bad sångerskan berätta mer om arbetet med albumet som du kan läsa i denna intervju.
Du släpper nu ditt fjärde album. Är det fortfarande lika pirrigt att släppa ifrån sig ett album?
– Ja det är fortfarande en anspänning och har olika faser som går från eufori till skräck via känslan ”å nej varför har jag bestämt att göra det här”.
Om du skulle jämföra de olika albumen åt, hur skiljer sig just skapandeprocessen av detta albumet med de andra?
– Jag brukar alltid försöka hålla mig undan så mycket jag kan för att skydda processen och låta melodier och ljudlandskap hittas, mycket för att jag tror att de intressantaste idéerna behöver plats och inte ska bedömas i sitt tidiga skede. Så gjorde jag också denna gång med tillägget att jag sedan i det fortsatta arbetet med att färdigställa låtarna gick ett steg längre i min definition av mitt bästa och fortsatte lite till när jag kände att jag inte kan bättre, jag ökade förväntningarna på mig själv ett snäpp. Kanske har jag lite mer tillit till processen nu också.
Vilket låt var den första som skrevs till albumet?
– Det är Sweet Sound som jag skrev i New York dit jag åkte ensam en vecka för att jobba med musik och konst i SKAPs lägenhet som de tyvärr inte har kvar längre. Det var ganska ensamt och jag tyckte inte att det jag gjorde blev något, men när jag kom hem och gjorde klart den har den blivit en favorit på albumet.
Var det tanke att det skulle bli ett album från början eller växte till det under processens gång?
– Det har vuxit helt klart, först bara att börja skriva på allvar igen, sen få ihop till en EP, sen ett album.
Vilken skulle du säga är den röda tråden på albumet?
– Albumtiteln Unarmed in this Spacetime syftar delvis på situationen man försätter sig i när man vill vara mottaglig utan så stadiga försvarsmurar, att det kan vara komplicerat och lite utsatt. Och temat på albumet kanske är just mottaglighet, och att i det följer sårbarhet och ibland aningslöshet, men att det kan finnas en styrka i det förhållningssättet.
Du använder mycket autotune på låtarna – vad fick dig att göra det och vad kände du personligen att det tillförde låtarna?
– Mitt favoritinstrument är rösten och jag tycker om att experimentera med röstens ljud. Kanske har autotune tillfört att jag skrivit melodier som jag inte brukar i och med att man så att säga kan göra ”vad som helst”. Sen blir jag tvungen att lära mig sjunga detta vad som helst bäst jag kan vilket öppnar upp för en utvidgning av vad jag tror att jag kan.
Många av låtarna är skrivna tillsammans med din make Eric Gadd. Vad skulle du säga varit fördelarna med att jobba ihop med din make?
– En sak som han är väldigt bra på är att inte döma ut idéer för tidigt utan låta allt få en chans, över huvud taget är han inte så mycket för kritik utan mer inriktad framåt, vad kan man göra bättre, vad behövs mer osv.
Vad skulle du säga var hans ”golden touch” på låtarna?
– När han blir inspirerad av min ljudbild, oftast har jag gjort första versionen med ljudlandskap, sång melodi och viss text, så lägger han till något som jag blir överraskad av. Inte alltid att jag håller med men oftast.
Var det någon låt på albumet som blev en större utmaning att få till och på vilket sätt?
– I Lied som man kan kalla titelspåret eftersom albumets titel kommer från texten i den. Den är skriven som en räcka olika delar där ingen del kommer tillbaka och först trodde jag att jag måste välja ut några delar till refräng och vers och plocka bort det övriga tills jag insåg att den bara ska vara så helt enkelt.
Hade du någon artist eller låt som var extra inspirerande under skapandet av ljudbilden av albumet?
– Kanske Christine & the Queens och Charli XCX och senare Rosalia, men kanske mest som känsla, inte så mycket hur det låter, men även det.
Albumet heter Unarmed in this Spacetime. Vad fick dig att välja just den titeln?
– Det är en textrad i en av låtarna och den talade om en känsla av förvirring och sårbarhet som man kan uppleva i den här världen som jag är bekant med.
Du är även konstnär och drivet ett galleri. Hur lätt är det att kombinera musiken med att just vara konstnär?
– Mycket lätt, det finns ingen motsättning, de går i och genom varandra och passar ihop på alla plan. Processerna är lite olika för mig vilket är skönt.
När det kommer till musiken, var brukar du hitta inspiration till låtar?
– Det kan vara en del av en låt, något jag hör, t ex fastnade en melodislinga i en Weeknd-låt som jag fick leta efter länge för att hitta. Ibland nåt trum-pattern eller t ex de hotfulla droneljuden från Jóhann Jóhannssons musik till filmen Arrival.
När du vill koppla av och koppla bort vardagen, vad gör du?
– Tittar på Medicinska serier och spelar CandyCrush, men det bästa är att umgås och prata med vänner.
Har du någon låt som är lite av en guilty pleasure för dig?
– Haha, jag gillar Deep Forest plattan som är nån sorts electronica med sång av urinvånarna från Kongos regnskog, väldigt mycket. Men den kanske börjar komma varvet runt.
Vid sidan av att vara konstnär och musiken, har du någon annan passion?
– Ja jag tycker om att läsa (lyssna på blir det mest nu) böcker och lyssna på poddar. Jag beundrar dem som kan uttrycka sina tankar och känslor, både i skrift och tal.
Något råd du skulle vilja ha gett ditt yngre jag när det kommer till musik-artisteriet?
– Fortsätt att utforska ditt uttryck bara, det är det enda, men också det som driver allt annat som kan hända.
Slutligen, hur ska du fira släppet av albumet?
– Med en spelning i galleriet som öppnar för Gallery Weekend Stockholm samma dag. Förhoppningsvis kommer några vänner som vill stanna kvar lite efter spelningen och fira med mig.
