På sitt femte studioalbum tar Post Malone med oss på en personlig resa där akustisk gitarr agerar ledstjärnan. Hans röst låter bättre än någonsin och han hittar en snygg skärpunkt mellan kommersiell pop och alternativ rock.
Förra gången jag skrev om Post Malone sa jag att han verkar hata att vara känd och funderade på om artisten ens skulle fortsätta med musik. Med ny platta Austin motbevisade Malone sannerligen mig. Artisten har länge pratat om att göra en gitarr-driven platta långt ifrån den hiphop som gjorde honom känd. Post har kastat ut namn som Bob Dylan och Nirvana när det gäller referenser till sitt femte studioalbum Austin. På fyra monumentalt framgångsrika album har rapparen skapat algoritmvänlig pop-rap som sålt i ziljoner och gett honom flertalet Grammy-nomineringar. Därav kommer det inte som en total överraskning att han nu väljer att göra något helt annorlunda och utöka sitt soniska universum. Det genomgående ljudmässiga temat på plattan är, gitarr och den närvarar på varje låt. Något som några lyssningar in blir en trygg punkt och rogivande guid till lyssnaren som kan luta sig tillbaka med vetskapen om att det inte kommer spreta allt för mycket sound-mässigt. Plattans namn kommer från Posts födelseattest, vilket jag tolkar som en vilja att vara mer naken, ärlig och personlig än tidigare. Albumöppnaren Don’t Understand följer helt klart detta påstående och så även hela plattan därefter. De ylande ackorden och melankoliska produktionerna skapar en snygg brygga mellan instrument och Post skarpa stämma. Hans röst – kapabel till arenarock-vrål och ömma falsetter låter övertygande samtidigt som den är sjudande och osäker. I mitt tycke har han aldrig låtit bättre eller mer målmedveten med det han gör på Austin. Artisten har hittat en perfekt skärpunkt mellan kommersiell pop och alternativ rock där hans röst skårar som ett sårat djur som fortfarande har kraft nog att bita av dig din hand.
Det finns vissa igenkänningsfaktorer kvar och det är de teman artisten tar upp. Han talar fortfarande om självrannsakning, drogmissbruk och ren misär emellanåt. Vilket samtidigt är precis det han alltid gjort, så varför höjer jag ens på ögonbrynet!? En ren gissning är att Austin inte kommer bli hans mest kommersiella platta, men han har redan åstadkommit ikonstatus och folk kommer lyssna ändå för att det är ”Post Malone”. Vilket någonstans är det yttersta beviset på att han ”lyckats”, när man får göra precis vad man vill fritt från tvånget att skapa miljarder streams och lets face it han har redan mer lyssningar än artister som försökt göra kommersiell pop under en hel livstid.
Post Malone
