Då var det över.
Sex veckor av schlager-sport har nått målsnöret och jag måste säga att vi gjorde bra ifrån oss som nation. Det var en liten svettig stund där på slutet. Men Cornelia Jakobs stod stadigt med 70 poäng från publiken och 76 från den internationella juryn, vilket resulterade i 146 poäng allt som allt. Det gjorde att hon slog tvåan Anders Bagge med 25 poäng, trots att han fick in flest från svenska folket, där han drog in 90.

Men någonstans kändes det självklart att Jakobs skulle vinna. Det var känslan jag fick efter första deltävlingen och den känslan växte sig starkare med tiden. Detta trots att Jakobs inte låg i topp på streamingtjänsterna efter att låtarna släppts. Det gjorde Klara Hammarström med sin Stureplans-EDM i form av låten Run to the hills. Låten hade ju cementerat sig fast på toppen sedan fjärde deltävlingen var avslutad. Det vi kan säga är väl grattis till streamingpengarna.

Var det några stora frågetecken från finalen då?

Egentligen inte. Jag tyckte det var synd att Anna Bergendal inte funkade bättre, för hon är en grym artist. Visst, det var hennes sämsta bidrag av de tre hon haft nu ”i modern tid”. Men kanske inte sämst av de som tävlade i år? Men okej, det är lite samma låt igen, fast inte lika bra. Så med det kanske det var värt?

Robin Bengtsson gick inte heller hem i år. Trots att han hade sin bästa låt i tävlingen. Ynka fem poäng från folket blev det. Kanske den där typiska, ”inte låten som var sämst, men den som engagerade minst”? Det är ju någonstans sällan den sämsta låten hamnar sist. Utan den som bara blir kvällens medelmåtta och folk glömmer att rösta på.

Slutligen måste jag tillägga att det ändå var något av ett klubbår i Melodifestivalen. Hammarströms eurodace, Medinas Summerburst-balkan-klubblåt med In i dimman (som jag ändå tror hade funkat väldigt bra i Eurovision) och Liamoos suggestiva och snygga Bluffin kom alla på den övre halvan av resultatet.
Tror faktiskt inte vi haft så många tydliga klubblåtar i finalen någonsin, vilket jag tyckte var kul. Så det får gärna bli en trend även nästa år. Bra klubblåtar som vågar vara mer än bara dansant schlager (så som My way med Tone Sekelius).

Själva programmet då?

Fördelen med finalen i Melodifestivalen är ändå att 12 låtar ska plöjas igenom och röstas om på 120 minuter. Det gör att transportsträckorna blir få och tempot högt. Något som verkade passa både Oscar Zia och Farah Abadi i år som båda glänste under kvällen.
Farah har ju varit stabil som en berg igenom hela Melodifestivalen och mina pengar sätter jag på att hon kommer hålla hela alltet nästa år. Det är sällan en bisittare varit så sjukt bra på att ha koll på programmet, sig själv och läsa in rummet hos artisterna. Jag ger henne all heder att hon hållit ihop programmet så väl som hon gjort.

Zia har varit luet vin och vatten under säsongen. Ibland har fokus inte riktigt varit där, och ibland har han inte kunnat hålla fokus på grund av värdelös produktion. Men det är inte helt hans fel.
Men finalen körde han helt oklanderligt skulle jag säga. Bra närvaro, kul mellanakt när han gjorde om Lena Philipssons Orup-samarbete Lenas Anthem till sig Oscars Anthem vilket ändå blev väldigt underhållande.

Så program-mässigt var det ändå en fullträff, med ett undantag.
Sarah Nazaris sponen word-del.
Nej, hon var inte dålig. Hon levererade texten på ett snyggt sätt. Men det kändes så otroligt malplacerat. Lite som att produktionen inte känner sin publik. Hade hon reciterat Voices hade det kanske passat bättre? Eller en annan klassisk schlagerlåt? Nu blev det en enda stor handbroms i programmet som jag inte kunde tänka mig tilltalade så många mer än den som bokat in henne.
Men det är väl lite problemet med Melodifestivalen överlag. De har inte riktigt örat mot marken alla gånger, vilket inte är helt okej när det kommer till landets största nöjesprogram…

Men som sagt, bortsett från det. Så kan vi stolta skicka Cornelia till Turin i vår. Hon kommer inte göra oss besvikna med sin låt och som artist. Sedan tror jag nog att Ukraina vinner med sitt ganska värdelösa bidrag i år. För vad än EBU säger, så är musik lika mycket politik som just politik. Speciellt i Eurovision.

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i allmänhet och husgudarna är inga mindre än Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång.